På Alandicas scen lyser ett blått ljus över Sofie Asplund. Det är bara några dagar kvar till premiären av jubileumsoperan ”Lisbeta – en trollkona ska du icke låta leva” och varje repetition räknas. När regissör Ida Kronholm säger att det är dags att dra i gång börjar fiolerna i orkestern Estonian Sinfonietta spela melankoliska toner. På scenen börjar karaktären Lisbeta att sjunga, ”en dag är min oskuld klar och uppenbar”. Texten är tagen från det äkta rättsprotokollet som skrevs innan Lisbeta halshöggs åt 1667, anklagad för att utöva häxeri.
Brutal berättelse
Det är tre år sedan Carina Karlsson och Ida Kronholm började jobba på librettot som nu har blivit operan Lisbeta.
– Det känns fantastiskt. Speciellt i dessa tider, när man många gånger har trott att allt kommer behöva ställas in, säger Ida Kronholm.
Det har varit en lång process att sammanställa föreställningen. Kompositör Karólína Eiríksdóttir blev involverad i projektet redan för två år sedan.
– Jag har komponerat med hjälp av intuition och min kunskap om musik, säger hon.
Hon har noga komponerat musiken efter de känslor som ska förmedlas. Allt från romantiska kärlekscener till brutala scener var kvinnor torteras är med i föreställningen. Dirigent Anna-Maria Helsing tycker att Karólína Eiríksóttir har gjort ett strålande jobb.
– Det är en brutal historia som är svår att fånga. Musiken kan på något sätt rama in det.
Sofie Asplund som spelar Lisbeta håller med om att det är en hemsk berättelse.
– Vi har alla gråtit någon gång under repetitionerna. Det finns en scen när Lisbeta sitter fängslad och inte kan amma sin son. Jag har själv en son, och den scenen slog mig väldigt hårt.
Ensemblen hoppas att operan Lisbeta kan få folk att minnas kvinnorna som straffades med döden på grund av anklagelser om trolleri.
– Alla vet att det hände, men det är en sak att veta det och en annan sak att känna det. Vi hoppas att det här kommer ge en djupare förståelse för känslan, säger Anna-Maria Helsing.
Minnesakt
Regissör Ida Kronholm tycker att det är omöjligt att ge kvinnorna upprättelse, men ser föreställningen som en minnesakt.
– För mig har det blivit som ett mantra att säga kvinnornas namn – Lisbeta, Karin, Maria, Ebba, Anna, Ingeborg, Margareta – kvinnorna som de mördade. Folk vet ingenting om dem och nu spelar vi dem.
I operan spelar de upp scener där kvinnorna avrättas.
– Den sekunden när varje kvinna dör stannar vi upp fram till det sista andetaget. Det känns som vår plikt. Vi kan inte ge dem upprättelse men vi kan stanna till.
Hon hoppas de som kommer och ser föreställningen kommer att börja tänka på de kvinnor som satte livet till på grund av vidskepelse.
– När man kör över Färjsundsbron ser man avrättningsplatsen till vänster. Jag hoppas att det är ett minne som vi kan dela och som kan bäras med våra medmänniskor.