I början på 1920-talet ger sig den transsylvanske herden Ilie Andrelean ut på en vandring mot Tyskland. Han har träffat en kvinna och behöver tjäna ihop pengar för att visa sig värdig att våga fria till henne. Efter en vådlig färd nordväst genom mellankrigstidens Europa hamnar han i tyska IG Farbens kemiska fabrik i polska Oswiecim, på tyska Auschwitz. Eftersom Ilie Andrelean talar rumänska omplaceras han av en chef till det rumänskflaggade fartyget Lebada Albas som säljer smuggelsprit i Östersjön. Det är egentligen här romanens huvudhistoria börjar på allvar efter en lite lösare pikaresk inledning.

1925 undertecknas Helsingsforskonventionen som ger Östersjöstaternas kustbevakning långtgående rättigheter att besikta misstänkta smuggelfartyg även på internationellt vatten. Men eftersom Rumänien inte tillhör undertecknarna kan de tyska smugglarna motsätta sig inspektionen, och det blir Ilie Andreleans uppgift att spela kapten och ryta på rumänska när kustbevakningen kommer.

Hur det går ska inte avslöjas här, men Ilie Andreleans hamnar sedermera i den åländska skärgården som inneboende hos ett lesbiskt par, blir sjöman och tangocharmör. Mot slutet av romanen förekommer en underbar novelliknande episod från den hemliga sång- och spritklubben Monte-Carlo djupt inne i de finska urskogarna, där den svartmuskige rumänen gör succé som italiensk smörsångare.

Leo Löthman doppade de breda penslarna i synnerligen gott humör när han skrev denna humoristiska skröna. Berättelsen är full av mustiga uttryck, inte minst på åländska, och färgstarka detaljer. En preventivmetod som involverar en kastrull hett vatten och en naken pung, dröjer sig kvar. Karaktärsteckningen är inte djup, men konturerna är tydliga. Männen är skrovliga och kapabla, kvinnorna förföriska och vackra, till och med de som fyllt 50.

Den transsylvanske herden är alls inte dum, men initialt lite naiv inför det moderna livet bortom de rumänska bergen. Han lär sig snabbt och har en uppenbar talang för språk. Han möter sina prövningar med stoiskt jämnmod och landar på fötterna. Leo Löthman använder den litterärt väl beprövade metoden att skildra ett samhälle genom ögonen på en besökande ”ädel vilde”. Men allra mest vill han nog berätta en mustig rövarhistoria, och lyckas han fuller väl med.