Under påskhelgen började Netflix sända de sex första avsnitten av nyinspelningen av Ronja Rövardotter. Förutom att Astrid Lindgrens roman är en modern klassiker och Tage Danielsson gjorde en älskad filmatisering 1984, har nyinspelningen extra intresse för oss på Åland. En av Borka-rövarna spelas av Jomalabon Martin Norström. Han gör ett alldeles utmärkt jobb. Den ursnygga vinjetten under förtexterna och hela det visuella konceptet är dessutom framtaget av åländske grafikern och illustratören Carl-Johan Listherby.

Ronja spelas av den självlysande unga talangen Kerstin Linden. Hon är precis lika bra och energirik som Hanna Zetterberg var i filmen. Birk spelas av Jack Bergenholtz Henriksson som också gör ett bra jobb som hennes snälle kompis. Ronjas pappa Mattis gestaltas av Christopher Wagelin som i sitt stora skägg är ganska bildlik filmens Börje Ahlstedt, men tyvärr inte på långa vägar lika karismatisk och infantilt explosiv. Krista Kosonen är alldeles för blek och lågmäld som mamma Lovis. Här saknar man Lena Nyman, men det gör man ju ändå varje dag. Johan Ulveson är dock helt perfekt i rollen som den urgamle sanningssägaren Skalle-Per.

Annars påminner tv-serien påfallande mycket om den gamla filmen. En del scener känns nästan kopierade. Manusförfattaren Hans Rosenfeldt har byggt ut handlingen för att kunna fylla ut tolv avsnitt. Ny är den närliggande byn där det pågår en maktkamp mellan en korrumperad fogde och byhövdingen. Här finns en ny förrädare samt en nyskriven roll i form av en envis prisjägare. Hon spelas av en magnifikt felcastad Vera Vitali (Lisa i ”Bonusfamiljen”) som inte alls bottnar rollen som slug och hårdför rövarjägare, vilket är synd med tanke på att hon är så bra i allt annat hon är med i.

Språket är moderniserat till nutidssvenska på ett inte alltid helt lyckat vis. Det låter direkt fånigt när rövarna hälsar på sin vaktpost med ett ”tjänare!”. Överhuvudtaget pratar skådespelarna på ett lågmält realistiskt och väl vardagligt vis. Lite saknar jag den förhöjda känslan av stämningsfullt sagoberättande.

Men på det hela taget levererar nyinspelningen av Ronja Rövardotter en välgjord och medryckande historia, som dessutom är mer realistisk än Tage Danielssons frejdigt humoristiska version. Här dör människor av fattigdom och de som utsätts för rövarnas rån blir rädda på riktigt.

Tv-serien är väldigt snygg rent visuellt. Miljöerna är fantasirikt sagolika. Den nordiska naturen avbildas gudomligt vacker av skickliga filmfotografen Frida Wendel. Specialeffekterna, som de blodtörstiga vildvittrorna är välgjorda och nästan lite skräckfilmsläskiga. Serien är ingenting för de yngsta barnen.

Hittills har Netflix bara släppt halva serien. De avslutande sex avsnitten kommer senare i år. Det ska bli spännande att se hur det utbyggda manuset knyter ihop alla trådar.