Socialdemokraternas partiledare, tillika näringsminister, Camilla Gunell (S) förutspår i en intervju med Åland Radio att kommunreformen blir den stora valfrågan nästa år. Hon har säkert rätt. Men frågan är vem som kommer att kunna ta ställning utifrån fakta och kunskap när valsedeln ska läggas i urnan.
Kommunreformen har hittills varit en förlorarfråga för de flesta. Precis som Camilla Gunell säger i intervju har den skapat två block i lagtinget, en polarisering som inte setts på mången år. Frågan är om det alls kommer att gå att regera Åland på ett vettigt sätt efter valet. Hur skulle till exempel Centern kunna regera tillsammans med ett eller flera av dagens regeringspartier när kommunfrågan drivit en så djup kil mellan regeringsblock och opposition?

Med största säkerhet kommer landskapsregeringen (LR) att klara av att driva sina lagförslag genom lagtingsbehandlingen i höst och vinter. Man har förvisso låtit partipiskorna vila och inte piskat in lagtingsledamöter i andra frågor – den mest påtagliga är Carina Aaltonens nedlagda röst kring kortrutten – men LR har satt i stort sett hela sitt politiska kapital på att driva kommunreformen. Där kommer inte finnas något utrymme för ledamöter att gå sin egen väg.
Samtidigt har LR misslyckats med att på allvar förklara fördelarna med reformen så att den får fäste i de breda folklagren. Att tala svävande om ”starkare strukturer”, utan att kunna omsätta detta i konkreta exempel har öppnat för att oppositionen kan ägna sig åt enkelt krypskytte.
Så, i onsdags kväll, gick LR på ytterligaren en mina när FGS-projektet sköts i sank av Getas fullmäktige. Det är ingen hemlighet att LR i allmänhet, och kansliminister Nina Fellman (S) i synnerhet, vurmat för detta pilotprojekt för att kunna visa att det går och att det inte behöver göra allt för ont. Med lock och pock har LR försökt styra FGS i mål. Nu blev det precis tvärt om.

LR har, under i princip hela mandatperioden, anklagats för att inte vara ödmjuk. Inte sällan har lagtingsdebatterna handlat mer om detta än om sakfrågorna. En viss grund finns i de anklagelserna, men framför allt har inte LR varit ödmjuk när man planerat hur invånarnas förtroende i frågan ska vinnas.
I frågan om kommunreformen har förvisso ministrarna turnerat runt i landskapets alla kommuner för att hålla informationsmöten, men sällan har de varit speciellt välbesökta. Inte heller har man, som tidigare nämnts, kunnat konkretisera hur framtiden kommer att se ut för invånarna i de kommande fyra kommunerna.
Det misslyckandet, som i ärlighetens namn borde varit ganska lätt att förutse och undvika, är grogrunden för den typ av debatt vi ser om kommunstrukturen i dag. En debatt som i allt mindre utsträckning handlar om fakta och kunskap, och i allt större utsträckning handlar om känslor.
Det är förstås inte fel att föra argumentation med grund i sina känslor för hemkommunen, men det löser knappast de problem som framtiden bär med sig i form av utmaningar med demografi, urbanisering och annat.

Men om kommunfrågan ska bli den stora valfråga som Camilla Gunell säger, och hela oppositionen hoppas på, kommer väljarna också att avkräva oppositionspartierna på alternativ. Hittills har motståndet mot LR:s kommunplaner handlat om det tidigare nämnda krypskyttet, allt som oftast kryddat med känsloargument och antaganden om att landsbygden kommer att rensas på skolor och andra offentliga inrättningar.
Liksom LR gjorde också oppositionen sig själv en otjänst med de folkomröstningar som arrangerades i ett antal kommuner. Utan någon som helst tydlighet om alternativen i frågeställningen blev de ett skott i luften som knappast fungerar som argument annat än för de redan frälsta. Att man sedan talar varmt om frivilliga sammanslagningar, men i kommunerna motarbetar sådana initiativ, gör luddigheten än större.

Mer än vad de båda sidorna lyckats framför hittills torde väljarna kräva som alternativa lösningar på framtidens utmaningar när valet ska göras. Någonstans kan man också hoppas att debatten om hur det åländska samhället ska byggas i framtiden – det är ju trots allt det frågan handlar om – kan lyftas över de mest populistiska utspelen vi sett hittills.
Att demografin kommer att vara en stor utmaning för Åland och alla andra samhällen i västvärlden är inte an attack på de som blir äldre. Det är en sanningsenlig prognos i en värld där vi lever allt längre och därmed ökar trycket på och kostnaderna för samhällets stödinsatser, må det så vara vård, omsorg, boenden eller annat.

Hur Åland ska byggas och finansieras, vilka rättigheter vi kan förvänta oss av det offentliga och hur detta ska styras är den stora ödesfrågan tillsammans med klimathotet.
Att inte, som landskapsregeringen, vara bättre på att konkret förklara sin version är ett misslyckande.
Att inte, som oppositionen, kunna presentera alternativa lösningar än att köra på i samma hjulspår är detsamma.
Att inte ta framtidsutmaningarna på allvar och sänka debatten till en populistisk gegga är ett svek mot väljarna och framtida generationer.
Måtte hösten komma med svalka också i kommundebatten.

Jonas Bladh