Alla måste inte få strumpbyxor i julklapp. Men alla måste få samma chanser i livet. Likvärdig behandling. Inte nödvändigtvis lika behandling.
POJKAR TAR för sig. Flickor markerar snällt vid pulpeten. Det vi lär oss på dagis och i klassrum präglar det mesta vi gör efter det. I grund och botten handlar det om vi alla ska starta med likvärdiga chanser i livet. Eller om vi inte ska det.
VERKLIGHETEN ÄR inte så svartvit som att pojkar är bråkstakar och flickor pluggisar. Men det som jämställdhetsexperterna säger med en röst är att sanningen inte ligger långt därifrån. Pojkar tar plats. De stökar mer. Flickor anpassar sig. De ska vara tysta och duktiga.
Det finns ingen vinnare i den matchen. Bara förlorare. Pojkar får mer uppmärksamhet, men kanske inte den uppmärksamhet som behövs för att på bästa sätt klara skolan. Flickor får bättre vitsord men lär sig inte kräva sin rätt.
DEN HÄR komplexa vardagen i klassrummet ska nu utbildningsminister Camilla Gunell (s), landskapets jämställdhetschef Vivan Nikula och skolkuratorn Caroline Frisk göra något åt. Den åländska skolan ska sättas på skolbänken för att bli mer jämställd. Det är ett bra initiativ. Om arbetet för mer jämställdhet ska börja någonstans är det här. Ute i arbetslivet kan det vara för sent.
DET RÖR SIG inte om någon form av statsfeminism som ska omskola barnen till renläriga feminister. I stället handlar det om att ge framför allt lärare nya glasögon för att se mönster som annars är osynliga. Hur barnen bemöts. Hur vuxna pratar med dem. Vad som förväntas av dem. Och vad de uppmuntras att vara och göra. Ingen vill vara ojämställd. Vi är alla oftast väldigt jämställda om någon frågar. Men allt tyder på att krav och roller formar oss tidigt. Vilket senare sätter spår i form av högre lön och flera maktpositioner för det ena könet.
DET BETYDER INTE att alla barn från och med nu måste få strumpbyxor i julklapp. Alla ska inte stöpas i samma form. Flickor ska fortfarande få vara flickor och pojkar pojkar. Men om ambitionen är mer jämställdhet måste både flickor och pojkar få samma möjligheter, chanser och redskap.
Likvärdig behandling. Inte nödvändigtvis lika behandling.
OM VI PRATAR demokratifrågor är det här en av de mest angelägna.
Den berör och känns ända in under skinnet. Jag har en liten dotter som precis börjat på dagis och som om inte alltför många år ska sätta sig på skolbänken. Hon ska inte få en sämre start i livet på grund av förlegade könsroller. Lika lite ska pojkar stämplas som problembarn för att de har svårt att sitta stilla i skolbänken under en tid av sitt liv.
Niklas Lampi
