”Så länge vi behöver fira kvinnodagen, betyder det att vi inte har lika rättigheter. Målet är jämställdhet, så att vi inte längre behöver en sådan här dag.”
Orden är den luxemburgska EU-kommissionären Viviane Redings.
I går, liksom den 8 mars varje år, var det den internationella kvinnodagen. Det här är ingen ny tradition. Dagen finns sedan 1978 med på FN:s lista över högtidsdagar. I och med att FN uppmärksammade den gick dagen från att tidigare ha varit en socialistisk kampdag till att bli mer av en opolitisk högtidsdag. Men hur den uppmärksammas skiljer sig vida åt.
På Åland bjöd takorganisationen Ålands feministparaply in till en öppen scen på Pub Bastun. ”Festa med feminister!” löd uppmaningen i pressmeddelandet inför evenemanget. Ålands feministakademi delade ut pris till årets feminist. Och på Facebook grattades kvinnor både till höger och till vänster.
Andra har propagerat för att dagen ska skrotas och att samtliga årets 365 dagar ska bli kvinnodagar i stället.
Så ska vi fira eller ska vi förargas på den internationella kvinnodagen?
Kan vi inte helt enkelt låta det vara en dag då kvinnors rättigheter uppmärksammas? Då vi firar framstegen och sätter fokus på orättvisorna. Kvinnodagen är till exempel ett utmärkt tillfälle att belysa ojämställdheten i vårt samhälle.
I Norden vill vi gärna tro att vi är jämställda. Och visst har det blivit bättre inom många områden sedan kvinnlig rösträtt infördes i Finland i början av 1900-talet.
Enligt Åsub har männen fortfarande en högre utbildningsgrad än kvinnorna bland personer över 60 år. I åldersklasserna därunder är däremot kvinnorna mera välutbildade. Ändå har män fortfarande högre medellöner än kvinnor både inom den privata och den offentliga sektorn. Landskapsanställda män hade för några år sedan en medelmånadslön på 3.827 euro. De kvinnliga anställda nådde knappt upp till 3.000 euro.
Fortfarande läggs det också mer pengar på forskning kring sjukdomar som främst drabbar män och fortfarande är kvinnor underrepresenterade i börsbolagens styrelser, något som Ålandstidningen rapporterat om i flera omgångar.
År 1922 var en kvinna invald i det åländska landstinget. I dag är fördelningen i lagtinget 23 män och 7 kvinnor. Könsfördelningen bland makthavarna blir jämnare, visst, men inte är det mycket att hurra för. Faktum är att kvinnornas andel av de invalda sjönk både i lagtinget och i kommunfullmäktigeförsamlingarna 2011.
Ovanstående är bara några lokala exempel på att den internationella kvinnodagen behövs – om så bara för att vi alla ska få en påminnelse om att det än finns en hel del kvar att göra resterande 364 dagar om året.
Sedan spelar det mindre roll om vi på kvinnodagen gratulerar varandra eller går med i ett demonstrationståg för lika lön för lika arbete. Så länge frågorna lyfts kan de inte glömmas bort.

Annika Kullman