Globaliseringen, i det här fallet en integrerad världsekonomi både genom ökande handel och ökande investeringar över nationsgränser, är en självklar och viktig funktion för att få världens ekonomier att växa.
Omfattande forskning visar på sambandet mellan personers rörlighet och ekonomisk globalisering. Minskad personlig rörlighet försvårar informationsflöden och påverkar både utrikeshandeln och direktinvesteringarna negativt.
Trots att det här är etablerad fakta har det i coronapandemins kölvatten saknats samverkan i alla internationella organ vars uppgift det uttryckligen är att hålla samman länder.
Både USA och EU har infört inreseförbud. Ett 60-tal länder, däribland Tyskland, USA – igen – och Ryssland, har i snabb beslutsordning och utan diskussion inom Världshandelsorganisationen WTO infört så väl begränsningar som faktiska förbud mot export av medicinsk utrustning och läkemedel.
Det innebär hinder för handeln utöver redan etablerade regler och tullar som ytterligare försvårar handel med varor som uttryckligen behövs i hanteringen av pandemin.
En konsekvens av det är att WTO:s funktion som regelhållare underminerats, och att det globala handelsklimatet blivit både mer instabilt och mer protektionistiskt.
Gränserna runt EU stängdes trots att unionen är beroende av handel utifrån. Sedan stängdes dessutom gränserna runt många länder inom den.
EU har infört begränsningar för export till andra delar av världen, samtidigt som länder som till exempel Frankrike förhindrar leveranser av skyddsmasker från en fransk leverantör till Storbritannien.
Restriktionerna inom EU har inte heller samordnats, trots att EU tack vare sin utformning hade haft goda möjligheter att utveckla en gemensam strategi.
Allt detta har gjorts – trots att Världshälsoorganisationen, WHO, har rekommenderat länder att inte stänga gränser. Dessa åtgärder är inte särskilt effektiva ur epidemiologisk synvinkel och riskerar dessutom att förvärra situationen, menar WHO.
Den fria rörligheten är dessutom en av EU:s viktigaste principer. I och med coronapandemin har den effektivt nedmonterats utan – vad det verkar – någon större eftertanke på vad det får för framtida konsekvenser.
Restriktionerna i både handel och personrörlighet är extraordinära – och bryter mot så väl WTO:s som EU:s regelverk.
Ur ett mer lokalt perspektiv har Norden haft som mål att bli världens mest integrerade region. Med dagens utveckling finns det en hel del att jobba med för att komma tillbaka på banan.
Samtal mellan länder är ett första steg. Insatser för att rädda ekonomin blir mer kraftfulla om de görs gemensamt. Chansen att hitta väl avvägda restriktioner som blir kortvariga ökar också.
Samtal mellan länder är också ett andra steg, på längre sikt. Det internationella samfundet måste gemensamt värna om globaliseringen genom gemensamma strategier.
Det kommer att kräva en annan sorts ledarskap än det vi ser i dag. Ledarna måste kunna motstå protektionism och nationalism. De måste kunna inse hur beroende vi i världen är av varandra.
Nedgången i utrikeshandeln drabbar världsekonomin som helhet, men också Ålands lilla, öppna och handelsberoende ekonomi. Tjänstesektorn med sjöfarten och turismen är vår största exportsektor. Vi har en exporterande industri och är även beroende av import.
Finlands inrikesminister Maria Ohisalo (Gröna) säger till svenska Yle på fredagen att regeringen måste fatta beslut om att öppna Mariehamns hamn de närmsta veckorna.
Åland behöver öppen gräns mot Sverige för människors, familjers, arbetskraftens och företagens bästa när Åland ska återhämta sig efter nedstängningen.
En högre grad av självförsörjning och framtida beredskapslager i flera länder behöver i sig inte vara något negativt. Finlands Försörjningsberedskapscentral och dess lager har visat sig nödvändigt och hjälpsamt under pandemin.
I Sverige har motsvarande sedan länge varit nedmonterat och bortprioriterat.
Lärdomarna när krisen väl blåst över kommer att vara många. En av dem kanske blir vikten av nationell beredskap. En annan förhoppningsvis att ensam är ingen stark.

Fredrika Fellman