Budgetdebatten anno 2024 skiljer sig en del från tidigare års maratondiskussioner. Dels tycks den bli längre än de tidigare, kanske beroende på att vi nu har nio lagtingsgrupper, kanske för att läget är tuffare än på länge. Dels beroende på ett par nya inslag i behandlingen, det nya finanspolitiska ramverket – och att ett oppositionsparti för första gången har lämnat in en skuggbudget.
Normalt lämnar oppositionen in budgetmotioner om enskilda budgetposter, men i år har Obunden samling – mycket lovvärt – tagit ett bredare grepp och sammanställt sin politik i en skuggbudget där de satsningar man vill göra är finansierade.
Förhoppningsvis leder Ob:s initiativ till att fler partier gör detsamma kommande år, det skulle ge en tydligare bild av partiernas ståndpunkter än de spridda skurar av detaljpolitik som budgetmotionerna ger.
Själva debatten har dock inte givit så mycket mer matnyttigt för lyssnaren än vad tidigare debatter lyckats leva upp till. Fortfarande är det mycket detaljfrågor som dominerar (mångkulturell almanacka, Michael Sars, huruvida budgeten ska tryckas eller levereras digitalt), hellre än de övergripande frågorna. Visst, enskilda inlägg görs om makroperspektiv men sällan med mer än vackra ord. Och visst, någon bredare fråga får uppmärksamhet så som jämställdheten eftersom Obundna tycks vilja lägga ned all form av jämställdhetsarbete förutom rätten att anmäla diskriminering.
Det ska i sanningens namn sägas att inbesparingar också diskuterats, men då mer i form av vem som gör dem eller vem som sparar lite mer än någon annan. En lösning på den stora frågan – att Åland budgeterar med ett underskott på nästan 30 miljoner nästa år och snart måste låna till driften – får en baksätesroll i debatten.
Det kunde har varit annorlunda. Efter att finansminister Mats Perämaa (Lib) tidigt i debatten presenterat sitt budgetförslag fick Veronica Thörnroos (PÅ) ordet för replik. Hon bannade finansministern för att han inte presenterat ett bredare sparpaket (vi låter det paradoxala i detta att just det före detta lantrådet, som näst intill gjorde det till sport att inte spara, kom med just den anklagelsen vara) och frågade sig om inte lagtinget gjort ett misstag när man satte budgetramarna i våras. ”Jag undrar om vi faktiskt har lagt det här taket rätt, med tanke på att vi nu har ett underskott på 29 miljoner och vi tömmer alla reserver vi har”, sade Thörnroos.
Det är vad debatten borde handlat om mycket mer än almanackor, skolfartyg och digitalisering av lagtingsledamöternas budgetkopior.
Närmast att ta ett större ansvar än landskapsregeringen, och det är alltså ett betydande behov av ett sådant ansvarstagande, kommer Obunden samling med sin skuggbudget. Det vilar en air av trumpism över deras ”Åland först”-budskap, och när man läser igenom det stärks den bilden.
Nog för att partiet motiverar sin politik med fiskalt ansvarstagande över skattepengar, vilket också är ett budskap som fler borde använda sig av, är detta ansvarstagande påfallande ofta att man säger nej och/eller vrider klockan tillbaka i någon sorts jakt på ett samhälle som tiden sedan länge sprungit ifrån. Det är nästan så att man tror sig hitta ett budskap i Ob:s instagraminlägg från sin egen presskonferens, där var bilderna lika svartvita som partiets politik ofta tenderar att vara.
Obundna bjuder på inbesparingar, men ytterst få svar på de stora samhällsutmaningarna – och då får man fråga sig om man faktiskt tar det ansvar man säger sig göra. Gruppledaren Stellan Egeland sade till exempel att han tror att fossila bränslen påverkar klimatet negativt, men Ob motsätter sig både vindkraftssatsningar, elektrifiering av linfärjor och vill lämna Bärkraft. Hur man vill motverka klimatförändringarna får vi dock inte veta.
Inte heller från de andra oppositionspartierna kommer några förslag på avgörande vändningar för ekonomin, trots alla timmars debatt. Efter att debatten avslutats i dag (för det gör den väl?) så får vi konstatera att underskottet består och att vändningen för den åländska ekonomin får vänta.
När Ålands lucia tänder sin krona nästa år för att lysa upp i ett allt tyngre ekonomiskt mörker får vi konstatera till Veronica Thörnroos och alla andra som verbalbrottats i lagtingssalen att, ja, taket borde lagts lägre.
Jonas Bladh
