Natten till den 23 juli, någon gång mellan midnatt och klockan 02.00, misshandlades en kvinna till medvetslöshet på cykelbanan, troligtvis invid Västra Ytternäsvägen i höjd med Baltichallen. Efter att ha vaknat upp ensam fördes hon till sjukhus med skadorna hon fått. Hon hölls kvar för observation under söndagsmorgonen, och händelsen rubriceras som misshandel eller grov misshandel, uppger överkonstapel Eva Fellman.

Enligt kvinnans observationer ska en förövare i ett sällskap om sex eller sju personer ha slagit henne. Jag hoppas och vill tro att alla andra som stod bredvid när förövaren tog sig friheten att slå ner kvinnan faktiskt försökte göra motstånd, men hur kunde hon då bli slagen medvetslös av en ensam individ, och faktiskt bli lämnad kvar ensam i natten?
Civilkurage betyder att ha mod att stå för sin mening även när det innebär en personlig risk, förmågan att stå för sina värderingar, trots vetskap om öppet eller latent motstånd från omgivningen. För mig är det här en mycket viktig dygd, som skulle ha kunnat stoppa till exempel kvinnomisshandeln den 23 juli. Individer som uttrycker civilkurage och verkar mot missförhållanden kan lätt stämplas som förrädare eller bråkmakare. Och visst kan ett starkt civilkurage sätta en person i farliga situationer – till exempel som medlare i en misshandel – men då konsensus inte kan uppnås kan det vara räddningen på något mycket större.
Anmälningarna om misshandel och våldtäkter ökar hela tiden. Tjej- och kvinnojourer är underbemannade – institutioner som är livsviktiga för många. Vi vet inte varför kvinnan på cykelbanan i södra Mariehamn blev misshandlad, men just därför kan vi inte sluta gräva i fallet. Hur kommer det sig att man som kvinna så ofta ska behöva – och förväntas – ansvara för sin egen säkerhet, och inte ens kunna gå hem ensam i natten utan att riskera att bli utsatt för våld eller övergrepp? Jag och säkert många andra kvinnor har hört den klassiska frasen: ”Tänk på vad du har på dig och gå inte hem ensam”. Det här känns passé. Vem ska egentligen behöva köpa pepparsprej och gå hem med handen nerkörd i jackfickan, nyckelknippan krampaktigt redo mellan fingrarna? Många gånger har jag, på gatan under mörka vinterkvällar med en man gåendes efter mig, glättigt låtsats prata i telefon.
Jag tror att jag kan tala för de flesta kvinnor, och säkert män också, när jag säger att det inte är roligt att småspringa hem i natten. Efter en kväll på dansgolvet ska man kunna dansa hem, inte titta bakom sig med tio sekunders mellanrum och känna svetten rinna nerför pannan. Där har något gått fel. Kvinnor måste få gå hem i fred – utan att någon på något sätt låter sig själv triggas och tar sig friheten att slå eller våldta. Det kallas rent och skärt mänskligt vett. Tyvärr underskattas dessutom sannolikt kvinnors utsatthet för misshandel utanför hemmet eftersom det är vanligare att kvinnor utsätts för misshandel vid upprepade tillfällen av en närstående. Det är dags att vi tar kvinnors situationer på allvar. Vi måste ta oss tiden.
Som medborgare och medmänniskor behöver vi ta vårt ansvar i frågan. Hålla civilkurage som en vänlig påminnelse i bakhuvudet hela tiden. Det handlar om att bygga upp kvinnor och stärka dem så att de får ta den plats de är berättigade till i sin egen stad. Det finns redan några enkla knep: Fråga hur någon mår. Låna ut mobiltelefonen. Gör någon sällskap hem. Var en medmänniska.

Norah Lång