Är de folkvaldas rätt att säga vad de vill i riksdagens talarstol absolut? Frågan föranleds av grundlagsutskottet ställningstagande att häva åtalsimmuniteten för den sannfinländske politikern Juha Mäenpää sedan han i en riksdagsdebatt liknat asylsökande människor vid invasiva arter.
Riksåklagaren vill åtala Juha Mäenpää för hets mot folkgrupp vilket inte går i nuläget eftersom riksdagspolitikers yttrandefrihet har ett extraskydd i form av åtalsimmunitet för allt man säger i riksdagens plenisal.
Tanken är god. Åtalsimmuniteten ska främja det fria tankeutbytet och skydda politikerna från påtryckningar och repressalier från regeringen och främmande makt. Men syftet har aldrig varit att förse politikerna med carte blanche för att bryta mot lagen genom ärekränkning och hets mot folkgrupp. Precis som Mats Löfström påpekar bryter den typen av uttalanden mot grundlagens värnande om alla människor lika värde.
Här på Åland åtnjuter lagtingspolitikerna samma skydd. Lagtingsordningens 2 kapitel 12 paragrafen har rubriken ”Lagtingsledamöternas immunitet”. Där står: ”En lagtingsledamot får inte förhindras att utöva sitt uppdrag som lagtingsledamot. En lagtingsledamot får inte åtalas eller berövas sin frihet för åsikter som ledamoten yttrat i lagtinget eller för sitt beteende vid behandlingen av ett ärende om inte lagtinget samtyckt till åtgärden genom ett beslut som har fattats med minst 20 röster.”
Den här typen av potentiellt brottsligt grova uttalanden i plenisalarna är inte speciellt vanliga. I Finland fick grundlagsutskottet gå tillbaka till tre ärenden, år 1932, 1947 och 1979, för att hitta vägledande paralleller.
Grundlagutskottet var inte enhälligt i sitt ställningstagande. Tolv ledamöter, däribland Mats Löfström var för, medan två av Samlingspartiets ledamöter och tre sannfinländare var emot.
I morgon onsdag tar riksdagen upp frågan för att besluta om att att eventuellt begränsa Juha Mäenpääs åtalsimmuniteti detta fall.
Lagtinget har varit förskonat från liknande grovheter. Därför har frågan om en gräns för lagtingsordningens ”immunitetsparagraf” inte diskuterats speciellt ingående. Men i samband med revideringen av självstyrelselagen diskuterades möjligheten att samordna lagtingets regler med finska riksdagens. Det vore klokt.
Tonen i det offentliga samtalet har förråats på senare tid. Den slängiga diskussionsstilen i sociala medier smittar av sig, speciellt på ovana offentliga debattörer. Till det kan läggas medvetet simpla agitatörer med USA:s president Donald Trump som paradexemplet. Han och hans populistiska gelikar har åsamkat den konstruktiva samhällsdebatten enorm skada med sitt användande av personpåhopp och oblyga lögner. Den åländska lagtingsdebatten befinner sig långt ifrån dessa träsknivåer, men det skadar inte att ha de legala verktygen i skick för att kunna kväva en liknande utveckling här, redan i sin linda.
Yttrandefriheten är något av det mest värdefulla vi har i vårt demokratiska samhälle. Men den måste hanteras med ansvar. Speciellt i våra lagstiftande församlingar.

Petter Lobråten