I ett längre perspektiv kan man ta fallet Långbergsöda som ett skolexempel på hur fel det kan bli när de berörda inte längre tala med varann utan om varann.
KONFLIKTEN MELLAN bevarande och exploatering är en evighetsfråga när det gäller frågor om fornminnen och kulturarv. Det konstaterar Finlands museiverk i en skrivelse till landskapsstyrelsen i fråga om det omtvistade området runt stenåldersboplatserna i Långbergsöda, Saltvik.
Intressekonflikten i allmänhet går inte att lösa, det gäller att hitta lösningar som de inblandade kan leva med från fall till fall. Det handlar om markägarens rätt att bruka och exploatera den egna marken som han vill och om museimyndigheternas plikt att se till att inte ovärderliga fornminnen förstörs.
Långbergsödakonflikten började på klassiskt vis med att en företagare köpte upp ett stort markområde i för att förvandla det till en grus- och sandtäkt. Om inte exploateringen hade stoppats av dåvarande landskapsstyrelse hade alla spår av bosättningen på platsen rent konkret krossats.
YTTERST HANDLAR det om vad som är starkast: de levandes rätt att använda platsen de bebor som de önskar eller behovet att dokumentera och bevara platsens historia för eftervärlden.
Svaret man får på den frågan beror på vilken livssyn man har. Att säga att den ena eller den andra sidan per automatik alltid har rätt är en omöjlighet. Det finns överdrifter från båda sidor.
Bland annat påpekar Museiverket att landskapsregeringens åsikt, att Långbergsödas vetenskapliga betydelse skulle motivera ett större skyddsområde, faller utanför fornminneslagens syfte.
Å andra sidan borde de som äger mark i ett område med spår av över 4000 år gammal bosättning vara stolta över att vara ett led i historien. Tradition förpliktar, som man säger i festtalen.
NATURLIGTVIS KAN man fråga sig om det bevaras för mycket på Åland. I landskapet finns 30 skyddade fornminnesområden. Lika många finns i hela Finland. Men det kan finnas förklaringar till att det är så här.
Till exempel att Åland genom tiderna varit relativt tätbefolkat och att det därför finns lämningar nästan överallt på fasta Åland. Att Åland idag är tätbefolkat och har en expanderande bosättning gör att intressekrockar är oundvikliga.
Låt oss också komma ihåg att många fornminnen skövlats under andra tidsperioder genom oaktsamhet eller för att man inte tyckt att de varit värda att bevara.
STRIDEN I LÅNGBERGSÖDA är ändå inte typisk för hur frågor om skyddsområden och bevarande löses på Åland. I de allra flesta fall har man, efter diskussioner med markägaren, kunnat komma överens om bevarandet.
Man kan ta ett annat område i Saltvik som positivt exempel, Borgboda fornborg med intilliggande gravfält och boplats. Där är markägaren positiv till satsningen på sevärdheten och samarbetar med museibyrån.
Dessvärre finns det lokalpolitiker i Saltvik som är aktiva när det gäller att underblåsa konflikten mellan bevarande och exploatering och som gör sitt bästa för att framställa de bevarande myndigheterna i sämsta möjliga dager. Det är också en del av förklaringen till det 30-åriga kriget om provgroparna i Långbergsöda.
DET FÖREFALLER INTE särdeles troligt att det kriget får ett slut nu, trots Högsta förvaltningsdomstolens ställningstagande. Det tycks finnas för många gamla konflikter som inte går att begrava.
I ett längre perspektiv kan man ta fallet Långbergsöda som ett skolexempel på hur fel det kan bli när ett ärende dras i långbänk och när de berörda inte längre tala med varann utan om varann.

Ålandstidningen