Jag tycker inte om att släcka liv. Men jag har märkt att övning ger färdighet. När jag blev med sommarstuga har jag härdats genom en ständig musjakt.

Vissa vintrar är värre än andra och den här vintern är värre.

Jag har musskrämmor som ska hålla gnagarna borta. Några ska ge tysta impulser, andra tjuter som brandsirener. Inga av dem hjälper i någon större utsträckning.

När jag hade den tjutande manicken på köksbänken hade en mus byggt ett mojsigt bajsigt bo i kökslådan under. 
 

De som inte skräms bort ska dessvärre fångas och dödas. Tidigare år har musfällor av traditionell stil fungerat. En ostbit och en spänd fjäder som gör att musen dör med maten just utom räckhåll.

I år har det varit lite mer utmanande. De första tre mössen dog i de traditionella fällorna, men sedan var osten borta och fällorna outlösta. Och musbajset spred sig runt köksbänken. Det införskaffades en fälla i giljotinform. One mouse down, men osten fortsatte att försvinna i de andra fällorna. Det införskaffades en fälla med någon slags jordnötskräm. Först hände inget, men sedan ... bingo! En stor fet mus fick skjuts upp till himlaängderna.

Det verkar som att det var den sista mohikanen, för nu har inte musbajset ökat och min park av musfällor gapar tom.

Den här redovisningen låter kanske teknisk och känslokall. Men det jag inte berättat är obehaget varje gång jag åker för att vittja fällorna. Det är en blandning av förväntan över att bli av med problemet med söndergnagda madrasser och musbajs överallt, och av lätt ångest över att döda en levande varelse.

Samtidigt önskar jag hett att inte hitta en levande, skadad mus i en fälla (det har hänt, fråga inte mer om det, tack!).

Jag tittar in i de tomma små ögonen, uttalar några minnesord över den avbrutna livsgärningen och hoppas att döden var barmhärtig. Sedan kastar jag kadavret ut i skogen.