Man kanske inte ska bli förvånad längre. Ända sedan Donald Trump gled ned för rulltrappan i Trump Tower den 16 juni för drygt fem år sedan har den ena skandalen avlöst den andra. Inte sällan har de varit medvetna och orkestrerade av presidenten själv för att rikta rampljuset åt det håll han vill. Eller kanske snarare: bort från det han inte vill ska synas.
När valkampanjen nu närmare sig upploppet börjar dock utspelen att bli verkligt oroande. Att den amerikanske presidenten själv ifrågasätter det valsystem som de facto gjorde honom till just president är att utmana den amerikanska demokratins absoluta grundvalar.
Men så ser inte Donald Trump på det hela.
Trots att det, enligt de rättsvårdande myndigheterna i USA, inte finns några bevis för valfusk med poströster har Trump attackerat möjligheten att brevledes avlägga sin röst. Anledningen är enkel och – förmodligen – tudelad. Dels anses poströstning gynna Demokraterna och Joe Biden, speciellt i coronatider då färre vill gå till en vallokal och trängas med andra. Dels tar skandaler som denna bort fokus från presidentens misslyckade coronastrategi och hans problem med att hantera raseriet som följt på ett antal fall där svarta dött vid polisingripanden.
Donald Trumps modus operandi har sedan stunden i rulltrappan varit att en skandal alltid kan ta rampljus från en annan.
Hittills har det fungerat, vår toleranströskel har sänkts och det är knappt vi blir förvånade över presidentens avsaknad av takt och ton.
Frågan är om han nu tagit ett kliv för långt från den värdighet som vi alla, och i synnerhet amerikaner, brukar vilja att presidentämbetet ska omges av. I och med angreppet på själva valsystemet har stora delar av det republikanska toppskiktet tvingats tillrättavisa – eller i alla fall släta över – Trumps uttalande.
”Presidenten kommer att acceptera resultatet av ett fritt och rättvist val, han kommer att acceptera det amerikanska folkets vilja”, sa Vita husets pressekreterare Kayleigh McEnany.
”Vi kommer att se en välorganiserad maktöverföring precis som vi gjort vart fjärde år sedan 1972”, skrev republikanernas majoritetsledare i senaten, Mitch McConnell på twitter.
Demokraterna är, förstås och med rätta, vansinniga på Trumps uttalande. ”Du är i USA. Det är en demokrati, så varför kan du inte försöka hedra presidenteden du svurit till konstitutionen”, röt till exempel den demokratiska talmannen i Representanthuset Nancy Pelosi.
Om Joe Biden besegrar Donald Trump den 3 november kommer Trump och republikanerna med all sannolikhet att utmana resultatet i domstol. Målet har Trump redan byggt med sina attacker mot och misstänkliggörande av poströstningen.
I och med att den liberala domaren Ruth Bader Ginsburg gick bort för drygt en vecka sedan vill Trump nu också bygga en konservativ majoritet i Högsta domstolen, den instans som slutligen lär komma att avgöra en valtvist. Därför utkämpas nu en hård och mycket bitter tvist mellan de två amerikanska partierna om utnämningen, och om den ska genomföras före eller efter valet.
Hård för att ytterligare en konservativ domare kommer göra att HD lutar åt höger under många år framåt, med allt vad det kan innebära för upphävande av liberala abortregler och annat. Bitter för att republikanerna vägrade låta president Barack Obama tillsätta en ersättare till den konservative domare Anonio Scalia efter att han gått bort i februari 2016, det valåret.
Enligt planerna ska Donald Trump i dag nominera en kvinna att efterträda Bader Ginsburg. Säkert kommer det att vara ett kontroversiellt val på ett sätt eller annat, som skapar bråk och rubriker.
Det är Donald Trumps sätt att vara president, att hela tiden styra debatten och nyhetsflödet. Vad detta sedan gör med värdigheten, tilltron till de statliga institutionerna eller demokratin – det verkar Donald Trump ge blanka fan i (om ni ursäktar franskan).
Det enda som tycks betyda något för Donald Trump är Donald Trump. Och i det fallet är ”America first” något sekundärt.
Men en president som lägger större vikt vid sin egen person än landet han är satt att leda – och inte väjer för att förinta något som står i hans väg – är en fara för demokratin.
Jonas Bladh