Den senaste tiden har Stephan Toivonens utskick till hushåll i flera skärgårdskommuner rönt stor uppmärksamhet. I korthet handlar det om ett invånarinitiativ för en folkomröstning mot flyktingmottagning.
Många har blivit upprörda över brevets innehåll, som de anser vara både stötande och främlingsfientligt. I tisdags meddelade ett kulturellt nätverk med Mia Hanström (S) i spetsen att de anmält Toivonen för hets mot folkgrupp.
De motiverar bland annat sin anmälan med att de anser att brevets undertecknare pekar ut människor från flera länder som farligare än andra.
För att vara tydlig: Posten Åland har inte gått ut med att man slutar dela ut post med ett visst innehåll. Den som nu aktualiserat frågan är i stället Tony Wikström, S-kandidat i lagtingsvalet. På sociala medier skriver Wikström om Stephan Toivonens uppmärksammade försändelse och Posten Ålands roll i det hela. ”Nu är det dags att sätta ner foten och sätta stopp för det här. Men vem? Och hur?”, frågar han sig.
Ja, inte är det Posten Ålands uppgift i alla fall. I en artikel i gårdagens Ålandstidningen redogör vd:n Henrik Lundberg för varför man delat ut Toivonens utskick. Argumentet är nog tydligt i sig. Yttrandefriheten kräver det. Bolaget är bundet av paragraf 12 i Finlands grundlag som behandlar yttrandefriheten. Bara för att Posten Ålands anställda inte delar åsikten i viss fråga kan de inte välja att inte dela ut posten. Skulle man gå in och göra ett sådant urval skulle det handla om förhandscensur.
Även om frågan är ny på Åland har den tidigare diskuterats på andra ställen. För ett år sedan vägrade flera brevbärare i Sverige att dela ut Sverigedemokraternas utskick. Partiet hade, som en del av en landsomfattande kampanj, valt att skicka ut valsedlar till hushåll runtom i Sverige. Ett antal brevbärare sade nej till jobbet eftersom de ansåg det hela handla om rasistiska försändelser. Postens kommunikationschef svarade, liksom sin åländske kollega, att det inte är Postens uppgift att värdera innehållet i det som skickas ut.
Ett annat exempel från vårt västra grannland inträffade för några år sedan. TV 4 fick hård kritik för att Sverigedemokraterna tilläts annonsera i kanalen. Dåvarande vd:n Jan Scherman motiverade det med att vi lever i en del av världen där yttrandefriheten är vidsträckt och att rätten att uttrycka sin åsikt slås fast både i Europakonventionen och i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter. Samtidigt beslöt bolaget att skänka en miljon av reklamintäkterna till kampanjen Noll rasism.
Klart är att olika främlingsfientliga åsikter har luftats allt mer öppet på Åland den senaste tiden. På sociala medier, på insändarsidorna, på nyhetsplats. Samtidigt väcks frågan var gränsen går och vilka åsikter som egentligen är okej och inte. Yttrandefriheten är en av förutsättningarna för demokratin. Men inte heller hos oss är den absolut. Hets mot folkgrupp är kriminaliserat i strafflagen. Du kan inte hindra någon från att säga något, men det som sägs kan prövas i efterhand.
Det är en svår avvägning. En svensk skola kritiserades i slutet av förra året för att vissa elever inte vågade vädra sina främlingsfientliga åsikter. Fel, ansåg Skolinspektionen. I en intervju för Sveriges radio motiverade inspektionen tillsägelsen med att ”det är det vi lägger på bordet som vi kan göra något åt”. Det ligger en hel del i det påståendet. Det är endast det som kommer fram i ljuset som vi har en chans att bemöta.
Människor med främlingsfientliga åsikter finns i vårt samhälle. De försvinner inte bara för att vi blundar eller sticker huvudet i sanden. Tvärtom. Det viktiga är att främlingsfientliga och rasistiska uttalanden inte får stå oemotsagda och det är glädjande att så många orkar ta debatten.
Rasism för inget gott med sig. Främlingsfientlighet skapar motsättningar och bygger murar. Förhoppningsvis är de som står bakom tanken på ett öppet och välkomnande Åland fler än de som är emot flyktingmottagning. Det råder också åsiktsfrihet i vårt land. Därför har Stephan Toivonen rätt att yttra sin åsikt. Därför ska Posten Åland dela ut försändelser utan att på förhand censurera dem.
Så vad ska du göra om du får ett utskick i postlådan och störs av innehållet? Alternativen är flera. Skicka tillbaka posten till avsändaren. Ring upp personen, skicka insändare till tidningarna, säg nej, jag skriver inte under på det här. Eller så gör du en polisanmälan. Du har den möjligheten. Använd den om du vill.
Har du inte lust med det kan du helt enkelt kasta brevet i pappersinsamlingen.

Annika Kullman