Mariehamn, klockan är cirka 07.43 en januarimorgon. Solen kämpar sig sakta över Slemmern och dess strålar gör ett modigt försök att spegla sig i det stilla vattnet.
Personerna som rör sig längs med Nygatan har händerna djupt nerkörda i fickorna medan de hukar sig och skyndar framåt, som att en lägre hållning skulle skydda mot det strilande regnets skoningslöshet.
Arbetarna i varselvästar utför det arbete många andra skyr. En av dem tömmer en soptunna på baksidan av ett lägenhetshus, medan en annan stadsanställd i samma mundering plockar upp skräp från marken.
Under natten har dimman svept in, och när den smälter samman med regndropparna skapas en vacker ljuseffekt från bilarnas strålkastare.Tankarna kommer och går i samma hastighet som reklamen för olika bettingbolag i en fotbollssändning i svensk tv.
Är det London eller Mariehamn? Vad annat skulle kunna förklara ett spöregn årets första månad?
Inne i Varuboden fyller de anställda på hyllorna, medan morgontrötta händer sträcker sig efter de trekantiga plastförpackningarna med smörgåsfrukost. En måltid som säkerligen kommer att ätas framför den nystartade datorn.
Den konstgjorda belysningen hjälper hjärnan att nyktra till och sömngruset som ännu ockuperar ögonlocken petas bort.
På Torggatans kullerstenar glider en ung kille fram, sittande på ett lokalt fenomen – mopelen. Inne i Sittkoff poleras golvet av en person med hörlurarna tryggt intryckta.
Den nästan totala tystnaden bryts endast av några ensamma bilars ekande längs Österleden.
Temperaturen balanserar kring nollan. Det är dags att stämpla in.
