Människan är det enda djur som kan skämmas - och som har orsak till det, som Mark Twain formulerade sig.
DU BORDE SKÄMMAS! Alla har vi sagt så någon gång och alla har vi fått höra det någon gång. Och även om skammen varit "ute" ett tag så är den tillbaka på bred front.
När Aftonbladet på sin hemsida frågade om läsarna tyckte att skamstraff borde återinföras så svarade fyra av fem ja på frågan. 12.000 svarade och vetenskaplighet i enkäten kan man glömma. Men tendensen är klar, skam är på väg att bli inne igen.
I debatten om det ökande rattfylleriet hörs rätt ofta argumentet att de som döms skulle få sitt namn publicerat.
I USA HAR vissa delstater infört modern skampåle.
Snattare får stå utanför butiken där de snattat med plakat som säger "jag är en tjuv" om halsen. Personer dömda för pedofilbrott måste ha skylt utanför huset och på bilen som upplyser om saken. I Thailand får poliser som burit sig illa åt i tjänst straffet att bära en rosa armbindel med en gullig Hello Kitty-bild på.
I Sverige har tidningen NSD, Norrländska socialdemokraten, beslutat att publicera namn på alla som dömts för grov kvinnofridskränkning, grovt narkotikabrott och ekonomisk brottslighet.
I NORDISK PRESS är publiceringen av namn på dömda kringgärdad av etiska regler. Däremot är det, konstigt nog, hel ok att intervjua offret med namn och bild. Här signaleras omedvetet att tidningen redan vet vem som är offer och vem som är gärningsman.
För mindre än 100 år sedan publicerade tidningarna utan samvetsbetänkelser namn på skyldiga till stora och små brott. Man kunde läsa att diversearbetare X hade stulit och att pigan Y tillgripit en cykel. Motiveringen då var enkel: folk har rätt att få veta vilka man inte kan lita på.
Ingen kan säkert säga vad det offentliga straffet ger för utdelning. Blir personerna medvetna om sin uslighet och byter livsstil eller blir det dömda till att i framtiden begå brott för att de ju är stämplade som brottslingar?
De som vill veta vilka som är kriminella tänker inte heller på att det är den dömdes anhöriga som får lida mest och oförskyllt. Barn ska gå i skolan, föräldrar och syskon ska stå ut med frågor om den dömde och så vidare. I synnerhet i mindre samhällen blir vardagen snabbt outhärdlig.
MEN ÄR DET INTE dags att inse att tidningarnas policy om namnpublicering idag är ett spel för gallerierna? I de nya medierna, på hemsidor och bloggar, diskuteras öppet vad X eller Y gjort. Vill man veta namnet på en dömd så är sanningen idag bara några knapptryck borta. Google och andra sökmotorer ger dig allt.
Onekligen har tidsandan förändrats. Ingen skäms idag över att se på "reality-tv" där människor förnedras och gör bort sig på Riktigt. Efter Robinson är allt möjligt. I kvällspressen skriker löpsedlarna varje vecka ut att kändisar av olika slag talar ut om missbruk, otrohet och våld. Företeelser som man förr skämdes över har blivit medel för marknadsföring.

ROPEN PÅ SKAMSTRAFF klingar nog av när den moraliska upprördheten över ett brott lagt sig - och det är bra. Som straff fungerar skammen dåligt men som en del av den enskilda människans moraliska medvetande behövs skammen.
Det finns handlingar man bör skämmas för, vet man det så vet man också hur man ska undvika liknande handlingar i framtiden.
Förmågan att känna skam är en del av moralisk medvetenhet. Människan är det enda djur som kan skämmas - och som har orsak till det, som Mark Twain formulerade sig.

Ålandstidningen