Vitkindad gås har varit strikt skyddad inom EU sedan fågeldirektivet antogs 1979. På den tiden var populationen av vitkindad gås begränsad med huvuddelen av beståndet häckande i arktiska områden. Under de senaste decennierna har dock arten exploderat i antal. När arten fridlystes för snart 50 år sedan fanns det lika många fåglar som man i dag kan se på en åker. Populationen har ökat kraftigt och i till exempel Sverige har Naturvårdsverket slagit fast att den vitkindade gåsen numera är den vanligaste gåsarten.
På Åland syns den vitkindade gåsen främst på åkrar, fotbollsplaner och längs stränder, där den förorenar med sin spillning. Det är dock ingenting jämfört med hur det ser ut i Sverige, där enorma flockar betar aggressivt på åkrar och fält med allvarliga skador för jordbruket som följd.
Skarven – kanske mer relevant i ett åländskt sammanhang – är en annan skyddad fågelart som har ökat kraftigt i antal under de senaste decennierna.
Eftersom fågeldirektivet tillåter skyddsjakt under särskilda undantagsförhållanden har jakt på skarv kunnat beviljas på Åland med hänvisning till skador på fisket, medan jakt på gås har tillåtits i både Finland och Sverige med hänvisning till jordbruket. Skyddsjakten är dock en långsam och ineffektiv process, vars möjligheter dessutom kan variera mellan olika länder beroende på fågelskyddsorganisationernas engagemang och domstolarnas tolkningar.
Nu vill Finland att skyddet sänks för vitkindad gås och storskarv med hänvisning till de skador som arterna orsakar för samhället, och EU borde lyssna på de länder som drabbas av växande fågelpopulationer och agera för att modernisera fågeldirektivet. Det är inte rimligt att en gås eller en skarv som inte längre är hotad ska fortsätta att ha ett strikt skydd på bekostnad av såväl jordbruk som fiske och allmänhetens tillgång till rena badstränder.
EU har gång på gång visat sig ha svårt att ta hänsyn till lokala förhållanden i sitt beslutsfattande. Det känner vi på Åland inte minst till genom hur den i ett europeiskt perspektiv mycket småskaliga men kulturellt viktiga vårjakten stoppades. Men den gången handlade det åtminstone om att skydda häckande arter vars population under de senaste decennierna haft en del utmaningar.
I fallet om vitkindad gås och storskarv handlar det inte om en isolerad, lokal, fråga utan om en stam som är allt annat än hotad och som orsakar samhällsekonomiska skador. Varför upprätthåller man ett skydd av en art som vuxit sig långt över sina historiska nivåer när arten i fråga orsakar direkta problem för framförallt jordbruket och fisket?
Det finns ju andra gåsarter som är jaktbara på ett sätt som både säkerställer artens livskraft och att skadorna för samhället hålls på en rimlig nivå. Det är dags att justera fågeldirektivet så att skyddsåtgärder kan anpassas även för arter som gått från att vara hotade till att bli livskraftiga och till och med överflödiga. Det handlar endast om att anpassa regelverken efter faktiska förutsättningar och ingenting annat.
EU lägger sig i för mycket och att man inte klarar av att beakta små lokala förutsättningar är ledsamt, men samtidigt begripligt med tanke på bredden på alla frågor man reglerar. På den här nivån måste man ändå klara av att anpassa regelverken så att de säkerställer att medlemsländerna kan hantera sina utmaningar.
Att ignorera problem helt utan att förhålla sig till aktuella förutsättningar riskerar att undergräva förtroendet för EU:s politik ytterligare och skapa frustration hos de länder och regioner som drabbas. Det handlar inte om en ovilja att värna djuren eller naturen, utan om att skapa en balanserad förvaltning där skyddsåtgärder justeras när arter har återhämtat sig – och om en långsiktig och hållbar förvaltning som fungerar i praktiken.
Kevin Eriksson
tel: 26 643
