Om alla ska med på tåget så är det svårt att ens nå fram till stationen.
ROGER JANSSON (fs) kastade fram en liten brandfackla i tisdagskvällens partiledardebatt om självstyrelsens utveckling: Vi måste inte vara eniga, det räcker med majoritet.
Tidigare har man från åländskt håll sagt att alla ska vara överens innan Åland går vidare med beskattningen. Nu drar Jansson, flankerad av Roger Nordlund (c) och Gun-Mari Lindholm (ob), slutsatsen att det inte kommer att hända. Vi riskerar, som Jansson uttryckte det, att få en minoritetens diktatur. Därför vill han i stället att en kvalificerad majoritet i lagtinget ska kunna köra vidare.
BAKGRUNDEN SKA med stor sannolikhet sökas i den helsingforsiska vardag som varit Roger Janssons de senaste fyra åren. Där har han troligen inte bara en gång fått höra att ni ålänningar först måste komma överens på hemmaplan innan vi kan börja prata. Det argumentet har gjort att debatt efter debatt på Åland kommit att handla om hur Åland ska mejsla fram en enighet. Så att man någon gång kan komma tillbaka och säga att hemläxan är gjord. För de krafter i Finland som ogärna lämnar ifrån sig skattebehörighet har det varit en tacksam debatt. Helt enkelt för att det är en debatt utan slut.
AMBITIONEN ATT hela lagtinget ska vara enigt bygger på den i och för sig sympatiska tanken att hela Åland ska vara med när stora förändringar görs. Men det är också ett väldigt ovanligt, för att inte säga främmande sätt att resonera.
Var finns den demokrati där alla sjunger samma vers och ur samma psalmbok? Den finns inte och den är inte ens önskvärd.
Om kravet för att Finland ska kunna bygga ett femte kärnkraftverk hade varit en totalt enig riksdag hade det inte blivit något. Inte heller hade Åland, Finland eller Sverige varit med i EU. Alla större steg ska ha en trygg majoritet i ryggen. Men det betyder inte att alla måste hålla med.
Tack och lov, ska sägas.
DET SKULLE BLI väldigt kvavt om alla tyckte lika. Tvärtom är demokratins livsluft splittring. Ta tisdagskvällens partiledardebatt. Det kanske mest slående med den var att så många partier nu säger klart och tydligt ja till ett övertagande. Det råder nästan enighet, så när som på en avvikande röst, liberalerna som vill vänta och se. En del tycker att liberalerna därför borde kallas vankelmodiga. Tvärtom är det modigt att försvara en åsikt som de flesta inte delar. Det var det Viveka Eriksson gjorde i tisdags. Oavsett vad man tycker om det är det bra för demokratin att det också finns plats för tvivel.
PROBLEMET UPPSTÅR först om tvivlet hos ett fåtal får bestämma vad flertalet ska göra. Det är där Åland står i skattefrågan, och det är därför Roger Jansson med flera nu vill slopa kravet på enighet. Någon större dramatik ligger inte i det. Tvärtom är den vanligaste av alla demokratiska principer att majoriteten bestämmer.
Om alla ska med på tåget så är det svårt att ens nå fram till stationen.
Niklas Lampi
