På åländska loppmarknader kan man inte sällan se målningar signerade E.G. Signaturen står för Erik Göransson – en i raden av målande präster på Åland.

Erik August Göransson var bondson, född den 19 augusti 1868 i Hammarland, Västmyra. Han blev student 1892 i Åbo och prästvigdes 1896. Efter examen tjänstgjorde han i fasta Finland i ett decennium, innan han återvände till hembygden. Han gifte sig 1897 med Olga f. Jansson, hemma från Helsingfors. De fick tillsammans nio barn.

De tre första åren på Åland tjänstgjorde Göransson som kyrkoherde i Kumlinge. Redan under dessa år odlade han aktivt sitt intresse för måleri. Göransson som kände Victor Westerholm hade i ett brev frågat om det fanns någon konstnär som kunde komma till honom på Kumlinge. Westerholm tänkte genast på den unge Santeri Salokivi som antog uppgiften. Han bodde sedan en sommar på prästgården i Kumlinge hos Göranssons. Trots åldersskillnaden blev de goda vänner och höll kontakt livet ut, och Salokivi hade absolut ett visst inflytande på Göranssons måleri.

Efter tre år i Kumlinge flyttade Erik Göransson 1909 till Eckerö församling. Efter tio år i Eckerö blev han kyrkoherde i Mariehamn åren 1919-1927. Under denna tid var Göransson mycket aktiv som konstnär. Han bodde i prästgården som då var inrymd i en ännu bevarad trävilla på Norragatan 41. Otaliga målningar skildrar omgivningarna kring prästgården. Ett favorittillhåll för honom var det närliggande Badhusberget som i alla tider lockat konstnärer tack vare den fina utsikten över skärgården. Bland andra Victor Westerholm, Juuso Putro och Erik Juselius har målat där.

Efter Mariehamnssejouren var Göransson utnämnd till kyrkoherde i Replot, en tjänst som han dock inte tillträdde. Han verkade då i stället som vikarierande präst i Jomala. År 1926 erhöll Göransson prosttitel och från och med 1928 var han ordinarie kyrkoherde i Jomala, där han blev kvar till sin död 1935.

Det har sagts att Göransson var en optimist och att han hela livet behöll gosselynnet. Han kunde ibland vara lite oslipad i umgänget med andra mänskor, men han var alltid gästfri och spred gemyt kring sig. Församlingsborna tyckte om hans målande predikningar som inte var särskilt djuplodande eller högteologiska. Han sägs med tiden ha blivit mycket lättrörd.

Under sin tid i Jomala dokumenterade Erik Göransson med sitt måleri i dag helt försvunna kulturmiljöer. Den ståtliga prästgården i Jomala står nu helt ensam på sin tomt, men på Göranssons tid var tomten full av byggnader som tillhörde en större bondgård. Här fanns ladugård och otaliga uthus, en vällingklocka som användes för att kalla lantarbetarna till måltider o.s.v. Även grannbyn Dalkarbys kulturhistoriskt värdefulla byggnadsbestånd som skattat till förgängelsen har Göransson dokumenterat i sina målningar. Han arbetade såväl i olja som i akvarell. Det berättas att han försökte få den målande bondvärdinnan på Uppgårds, Alice Uppgårdh, att komma med och måla, men ofta stod familjeplikterna i vägen för henne. Santeri Salokivi har också efterlämnat många tavlor med motiv från Dalkarby. Det var Göransson som lockade honom dit. Även andra finländska konstnärer målade i trakten, kanske de också lockades till trakten av Göransson. Till exempel Urpo Lauanne målade i Dalkarby under mellankrigstiden.

När Erik Göransson hade gått ur tiden (3.4.1935) tecknade Tor Brenning en minnesruna om honom i tidskriften Svenskt Kyrkoliv. I denna redogjordes främst för Göranssons olika tjänstgöringar, men Brenning omtalar också hans konstnärskap: ” Han älskade naturens färgprakt. Och hans öga tjusades av de vackra stämningar han fann där ute i naturens tempelgård. Ofta kunde man också finna honom ute i naturens sköte än på den ena, än på den andra platsen, sökande att fånga en vacker stämningsbild på duken. Mycket produktiv var han ock i sin konstnärsgärning. Hans hem bar nogsamt vittne därom. Många leende, ljusa sommarlandskap prydde där väggarna. Men även vinter- vår- och höststämningar fäste han på duken. Och i stort antal äro hans tavlor spridda runt om i den åländska bygden.”

Erik Göransson ställde flera gånger ut i Mariehamn tillsammans med Santeri Salokivi. Till exempel sommaren 1923 berättade Ålandstidningen om deras gemensamma utställning i Reallläroverkets lokaler och sommaren 1932 hade de en utställning i Nya Bokhandelns filial.

Då den stora konstutställningen arrangerades 1936 av Ålands Vänner i Mariehamn presenterades även Göranssons konst – han hade gått ur tiden året innan. Den svenska konstnären Rikard Lindström som själv deltog i utställningen i Mariehamn skrev i Dagens nyheter om expon. Han dröjer sig mest kvar över de professionella konstnärerna, men han nämner även Göransson som en ”verklig artist”: ”Prostens fromma syn på naturen höjer hans måleri till konst av högsta kvalitet, och inför hans omutligt redliga allvarligt självspörjande bild av sig själv blir man övertygad om att han var en god kristen.”

Erik Göranssons måleri verkar tyvärr vara rätt bortglömt på Åland och hans verk kostar för det mesta inte mer än några tior, och det är alldeles för lite! Han finns representerad vid Ålands Konstmuseum och Önningebymuseet. En inventering av hans produktion vore intressant och värdefull, särskilt beträffande hans dokumentation av kulturmiljöerna kring prästgården i Jomala.