Den norska ungdomsserien Skam har spridit sig som en löpeld internationellt. Ungdomar i Sverige, Finland, Danmark och andra länder följer serien slaviskt. I Ålandstidningen i fredags kunde vi läsa om tre åländska ungdomar som är mer eller mindre beroende av serien. Och det är inte konstigt. Skam är något så ovanligt som en ungdomsserie utan pekpinnar. En serie som tar ungdomarnas perspektiv från början till slut. De vuxna är i stort sett frånvarande och flera av ungdomarna bor ensamma och sköter sig själva.
Det är befriande. Under gymnasietiden är vänner viktigast, inte föräldrar. Föräldrar gör jobbet under barnåren, och bygger en grund. Men det som händer sedan är mer beroende av den jämnåriga omgivningen.
Skam fyller en stor funktion för ungdomar i den här åldern. Det är just under gymnasietiden som en stor del av människans identitietsskapande sker. I dag är sociala medier en viktig del av detta. Bloggar, Facebook- och Instagramkonton påverkar och speglar ungdomar och deras tankar. En del av dessa är bra, andra mindre bra.
Skam använder sig också av sociala medier. Varje central roll har ett Instagramkonto bland annat. Det skapar en realistisk känsla, trots att det egentligen är precis tvärtom. Det är fortfarande skådespelare bakom karaktärerna. Men det spelar ingen roll, inte för de som följer serien. Det viktiga här är att komma ihåg att ungdomarna är fullt medvetna om att det är rollkaraktärer, ungdomarna är inte naiva. Det är ungdomar som styr sociala medier och det är de som utvecklar dem, det som är märkligt för en vuxen behöver inte alls vara det för en elev i gymnasiet. Det är just det som skaparna bakom Skam har förstått. Att ungdomars värld är en riktig, fullt fungerande värld helt oberoende vuxna.

Skam lyckas också ta avstamp i skolans värld så som den är för de som går där. Det handlar inte om Pisaundersökningar, föräldramöten eller val av ny rektor. Det handlar inte så mycket om läxor och prov. Det handlar om att skolan är en byggnad i vilken allt detta som handlar om identitetsskapande sker. Här finns vänskap, kärlek, sex, sorg och alla andra känslor - samtidigt. Skolbyggnaden är en plats för så mycket mer än bara lektioner. Det är här som det byggs relationer och nätverk.

Skam har något för alla. Och alla vuxna med tonårsbarn borde se den. Speciellt om man har glömt bort hur det själv var att vara tonåring. I en värld som på många sätt säkert är svårare att växa upp i än tidigare är Skam ett andningshål. Skam gör det lättare att vara ung. Förhoppningsvis kommer det ett nytt Skam för varje ny generation.

Petra Dahlgren