Vi ska och bör stanna upp emellanåt och fråga oss själva vad vi sysslar med. Det är inte ett tvång att springa i ekorrhjulet, det märker man den dag när hjulet stannar.
DEN HÄR HÖSTEN har en konstig debatt om fenomenet utbrändhet rasat i vårt västra grannland. Alltihop började med att socialstyrelsen gick ut med rekommendationen att människor inte borde långtidssjukskrivas med diagnosen utbränd.
Protesterna har varit starka. Alla har helt enkelt rätt att vara utbrända. Punkt.
Haken är att det inte finns någon heltäckande beskrivning av vad utbrändhet är. På 80-talet definierades fenomenet som att den utbrände "låter sig uppslukas, överväldigas och slitas ner" av sitt arbete.
De flesta är idag överens om att det inte bara är arbetet som bränner ut människor. Diagnosen utmattningsdepression används också för fenomenet men inte heller den är bra. Man kan ju vara utmattad utan att vara deprimerad och deprimerad utan att vara utmattad. Mycket mer forskning behövs om fenomenet.
I HOLBERGS PJÄS om Jeppe på berget ställs en klassisk fråga. Alla vet att Jeppe super men ingen vet varför han gör det.
Samma fråga kan ställas om utbrändhet. Vi vet att fenomenet finns och drabbar men vi vet inte varför. I stället för att rikta in sig på vad det är som gör att människor blir utbrända så koncentrerar man sig på att ta hand om offren. Det är en lite avig ordning.
Det har vuxit upp helt nya yrkeskategorier som riktar in sig på att få utbrända att må bättre. Rehabiliteringsexperter, livssilscoachar och meditationsgurus av skiftande slag lever gott på att erbjuda lösningar på fenomenet utbrändhet. Läkemedelsfabrikanterna erbjuder ett brett spektrum av antidepressiva piller.
Positivt är det att attityderna till psykiska problem idag är öppen. Man jämställer psykiska och fysiska åkommor och tycker att de är lika viktiga. Det är ett stort steg framåt.
VARJE DAG FÅR människor den diffusa diagnosen utbrändhet och de som drabbas blir snabbt en stor grupp som hamnar vid sidan av det vanliga vardagslivet. Det kostar stora summor, både för den drabbade och för samhället.
Samtidigt är det lätt att se det paradoxala i situationen. Den moderna människan lever bättre materiellt än någonsin, vi lever längre, har kortare arbetstid, bättre hälsovård och mer teknik till hjälp än någonsin. Ändå är vi sjukare än någonsin. Vad är det som har hänt?
Utbrändhet har blivit en modern kvinnosjukdom och det är inte så konstigt. Allt fler kvinnor arbetar heltid men har ändå huvudansvar för barn och familj. Det osynliga dubbelarbetet tär och mattar ut, bristen på uppskattning och den ständiga tidsbristen har sitt pris. Det ska tas med i beräkningen när utbrändhet utreds.
I DAG ÄR LIVET ENKLARE på ett vis men svårare på ett annat. Enklare för att vi lever bekvämare och spar tid genom alla intelligenta maskiner. Men svårare för att vi inte längre känner att vi är en omistlig del av samhället.
Familj och social tillhörighet är inte längre självklar. Människor har gott om fritid men vet inte vad de ska göra med den. Rotlöshet och frustration följer, för människan är i grunden en social varelse som behöver ha en plats i ett sammanhang.
I den här rotlösheten och osäkerheten är det lätt att fokusera fel. Motgångar på jobbet kan bli ohanterliga för osäkra människor och snabbt leda till fysiska och psykiska spänningar. Vägen mot utbrändhet, eller en av vägarna åtminstone, är öppen.
Men läget är inte hopplöst. Vi ska och bör stanna upp emellanåt och fråga oss själva vad vi sysslar med. Det är inte ett tvång att springa i ekorrhjulet, det märker man den dag när hjulet stannar. Att inse att vi hetsar oss själva är det första steget bort från pyrande utbrändhet.

Ålandstidningen