Det är historieforskarnas plikt att ta fram både trevlig och otrevlig information om det förflutna. Det får man aldrig någonsin glömma.
VAD SKA MAN HA historiekunskap till?
Den frågan diskuteras ofta, både i den akademiska världen, skolan och i kulturdebatten.
Helt klart är att ämnet historia och de många aspekterna på förfluten tid intresserar många. Det märks inte minst inom utgivningen av historisk litteratur. Bara på svenska är den årliga utgivningen nu så stor att den är svår att överblicka. För att inte tala om allt som skrivs på de stora världsspråken.
Så nog vill vi ha historia.
Men vilken historia?
POPULARISERINGEN AV historiskt material är ett sätt att nå ut till många.
I höst kan man se två stora gestalter ur det förflutna ta plats på scenerna. På Svenska teatern i Helsingfors sätts "Mannerheim - mannen och myten" upp. I Stockholm har en nyskriven opera om Zarah Leander just haft premiär på Folkoperan.
Vad teatrarna vill med satsningarna är ganska klart: locka en stor och nyfiken publik. Därför stiger teaterdirektörerna gärna på det historiska tåget. Återstår att se vid slutet av spelsäsongen om de två uppsättningarna blivit publiksuccéer.
Båda uppsättningarna handlar om samma tid. Mannerheim-pjäsen koncentreras till ett par ödesmättade dagar i marskalkens liv, just efter hans 75:e födelsedag. Operan om "Die Zarah" vill ge en mer nyanserad bild av svenskan som blev megastjärna i Tredje riket. Enligt recensenterna kan man se paralleller till vår tid. Zarah sålde sig till makten i Tyskland för att få sin tid i rampljuset, precis som många stjärnor idag gör. Medlen för framgång är underordnade det stora målet: att bli känd.
HISTORIEN KAN fungera som en spegel som hjälper dagens människor att förstå hur vi hamnat där vi hamnat.
Finlands mycket positiva inställning till EU blir begriplig bara om man vet hur landet tidigare klämts mellan ideologiernas sköldar. För Mannerheim gällde valet Hitler eller Stalin - inget drömval precis. För hans efterträdare på presidentposten gällde det att hålla den ryska björnen på gott humör. Med medlemskapet i den Europeiska gemenskapen har Finland fått en mycket större möjlighet att agera självständigt och det uppskattas.
Men visst finns det fortfarande lik i garderoben. Det är svårt för finsk historieskrivning att säga det rent ut, att fortsättningskriget var ett finskt anfallskrig som man gjorde tillsammans med bundsförvanten Tyskland. Det låter inte speciellt snyggt men är ändå fakta.
Återstår att se hur många decennier det tar innan den ideologiska laddningen på fortsättningskriget desarmerats. Kanske det behövs tillskott av utländska forskare för att lyfta fram självklarheter som "glömts"?
MÅNGA AV DE tysksinnade i Finland tilläts helt att glömma bort sitt agerande under kriget. Det gör att det förflutna ibland förvanskas. En av dem som aldrig redogjorde för sitt förflutna var musikprofessorn Otto Andersson från Vårdö.
Han hyllas i moderna avhandlingar och publikationer för insatserna på musikens område. Men under 1930-talet var han ytterst aktiv på yttersta högerkant och höll flammande antibolsjeviktal i radion. Talen är dokumenterade och utgivna i tryckt form.
Om musikforskarna skulle bry sig om Anderssons ideologiska koppling så skulle onekligen hans stora intresse för folkmusik kunna tolkas helt annorlunda, som en utlöpare av den tyska mellankrigstidens dyrkan av "blodets renhet". Och det renaste blodet fanns hos landsbygdens befolkning som levde oskuldsfullt nära naturen och sjöng sina folkliga visor.
Skrapar man på den mustachprydde mysgubben så hittar man en hårdare kärna inunder. En sådan koppling skulle utan tvivel ge mer djup åt en gestalt som putsats ren som ett helgon.
Det är historieforskarnas plikt att ta fram både trevlig och otrevlig information om det förflutna. Det får man aldrig någonsin glömma.

Ålandstidningen