Geoblockeringen av program irriterar många ålänningar. Även om det finns lagliga vägar att som privatperson kringgå problematiken är irritationen stor när till exempel SVT Play inte fungerar utan du möts av blockerade sidor.
Problemet med geoblockering berör många runt om i Europa och inte minst är det språkliga minoriteter som hamnar i kläm. Men krafterna man slåss mot är betydligt större än vad många tror.
I förra veckan berättade Anna-Maja Henriksson (SFP/RE) att hon som EU-parlamentariker vill sätt geoblockeringen på parlamentets agenda. Bra så, men varken hon eller den som följer frågan kan räkna med någon lösning inom en snar framtid. Det mesta talar för att frågan läggs i malpåse.
Geoblockering är en komplicerad historia där omfattande upphovsrättslagstiftning i kombination med nationella intressen spelar en stor roll. Men inte bara det – utan vi pratar om en industri som omsätter miljarder varje år. En industri som tjänar mycket goda pengar på uppdelningen av EU i olika stater. Detta trots att vi ska leva i ett gränslöst Europa med fri rörlighet.
Ur ett medborgarperspektiv är saken enkel. Om jag bor och verkar inom EU ska jag ha möjligheten att nyttja vilka tjänster jag vill. Det är rimmar väl med själva grundtanken med EU och borde således ligga i allas intresse.
Samtidigt har vi till exempel ett Frankrike som är livrädd för anglisering och använder geoblockering för att skydda sitt språk.
Vi har även stater i Europa som inte vill se att deras språkliga minoriteter ska ha möjligheter att vårda och utveckla sitt språk. Det skulle givetvis aldrig erkännas officiellt, men det är tydligt då vi ser på de språkliga minoriteternas situation i framför allt sydöstra Europa.
Sedan är frågan om pengar kanske är det största bekymret. Här talar vi om stora multinationella rättighetsinnehavare som tjänar storkovan på att sälja 27 olika landsspecifika rättigheter runt om i Europa – i stället för att sälja exempelvis bara en rättighet till hela EU.
Detta är spelplanen och man kan lätt säga att den fråga som nu Henriksson lyft på sitt bord liknar en kamp mellan David och Goliat. Frågan är bara om hon är politiskt medveten om detta. Ska det bara ses ett politiskt utspel för att försöka vinna väljarnas gunst eller handlar det om en verklig vilja till förändring?
Om det ska finnas den minsta möjlighet att få ändring på detta måste all påverkan och lobbying gentemot beslutsfattare i Bryssel ske med ingången att hela upplägget strider med själva grundtanken med EU. Att upplägget dessutom gör det svårare för språkliga minoriteter att upprätthålla sin kultur. Dessutom behöver bredare allianser skapas mellan olika intressegrupper för att få tryck på frågan. Därför är det bra att Henriksson lyfter frågan i Europaparlamentets intressegrupp för minoritetsrättigheter – men mer behövs. Varför inte få till ett medborgarinitiativ med en uppmaning till EU-kommissionen?
Till syvende och sist är det bra att frågan lyfts av Anna-Maja Henriksson och att det rör på sig. Men förväntningarna på att en enskild parlamentariker från en liten partigrupp ska kunna göra något ska nog vara väldigt låga.
Vill man däremot ha en snabbare möjlighet till förändring ska man rikta sig mot enskilda tjänsteleverantörer – det har vi bevis på att kan fungera. Men om det alltid lyckas? Ja, det är en helt annan fråga.
God jul!
Daniel Dahlén
