Över tid har synen på mäns våld mot kvinnor förändrats. Detta i takt med att förståelsen och kunskapen har blivit större och lagstiftningen har utvecklats. 1965 blev våldtäkt inom äktenskap ett brott i Sverige, i Finland dröjde det ända till 1994. Fram till dess var alltså våldtäkt inte brottsligt så länge det skedde inom äktenskapet.
Våld i nära relation har länge varit något som ska hållas inom familjen och som inte har tagits på allvar.
Det här har även avspeglat sig i sättet att prata om problematiken. Undersökningar genomförda av Nationellt centrum för kvinnofrid (NCK) vid Uppsala universitet har visat att polis och media har använt sig av ett språkbruk som förminskat våldet. Familjebråk, relationsbråk eller familjedrama är ord som antyder att det är ett bråk som pågår mellan två eller flera personer, och inte att en man utsätter en kvinna för våld, eller tvärtom. Om kvinnan inte hade bråkat så hade mannen inte tappat humöret och använt våld. Våldet hade alltså kunnat avstyras genom att kvinnan helt enkelt inte hade medverkat i det föregående bråket.
Man har också kunnat se att medierapporteringen präglats av att hitta orsaker till brottshandlingarna, och då ofta i form av inslag som exempelvis alkohol. Men det är viktigt att komma ihåg att de flesta män som dricker alkohol inte utövar brott. Det är inte alkoholen som är problemet. En kvinna eller en man ska kunna vara trygg i sitt eget hem oavsett vad ens respektive gör.
För en bra och informativ rapportering krävs kunskap hos journalister om våld i nära relationer. Kunskap krävs också hos politiker, polis och andra källor. Vi måste vara försiktiga med att skuldbelägga den våldsutsatta kvinnan eller att bagatellisera brottet. Om polisen som förmedlar nyheten till reportern har kunskap och insikt så kan reportern göra en korrekt rapportering.
Det är viktigt att rätt språkbruk används och att vi inte glömmer bort att våld i nära relationer är ett brott, det är inte något privat som ska gömmas i hemmet. Det är också viktigt att beslutsfattare har rätt kunskap så att åtgärder för att hjälpa görs på rätt sätt. Likaså kan en snedvriden kunskap hos de som möter våldsutsatta utgöra en risk, exempelvis om problematiken läggs utanför den som utfärdar våld.
Utbildning är här av yttersta vikt, för alla som möter eller rapporterar om våld i nära relation. Genom kunskap kan vi ändra samtalston och attityder. Först då kan vi tala om våldet på rätt sätt, vilket är en nödvändighet för att det ska tas på allvar.

Petra Dahlgren