Jörgen Strand berättade i en intervju i Ålandstidningen förra måndagen om sin syn på den åländska politiken. Han lämnade densamma 2011 efter att bland annat tjänstgjort som såväl vice lantråd som finans- och näringsminister. Med bred kunskap om det politiska spelet och maskineriet ger han en intressant bild utifrån av hur det fungerar. Eller kanske snarare vad som inte fungerar. Med siktet inställt på en comeback i lagtinget har han definierat vad som gått förlorat i den åländska politiken, och hans åsikter är något alla partier skulle tjäna på att lyssna till.
 
Strands främsta kritik gäller otydligheten. Något som knappast krävs en stor kunskap att fastslå, men likväl verkar det som om de åländska politikerna har förtvivlat svårt att lyckas presentera en vision om hur de vill att vårt samhälle ska se ut i framtiden.
Det finns ett par saker som effektivt sätter stopp för tydlighet när politiker ska be om sina väljares röster. Dels är jämnheten mellan de politiska partierna en sådan. I ett lagting där det krävs att minst tre partier kommer överens för att alls komma till beslut blir det allt som oftast ett urvattnat och grått förslag som till slut vinner majoritet. Spetsiga förslag slipas snabbt ner till trubbiga motioner som inte stör allt för många. Ingen vinner stora segrar, men ingen lider heller stora förluster - och alla kan vara lagom nöjda.
Personvalssystemet på Åland är den andra stora orsaken till bristen på tydlighet. Trots att historien visar att den som levererar en vision, ger väljarna något att tro på, allt som oftast vinner, så lyser de stora penseldragen med sin frånvaro i den åländska debatten.
Jörgen Strand pekar på att detta blir till en grogrund för populism. Vi har sett det på Åland, i Finland och nu senast i USA. När de etablerade politikerna blir mer rädda för att förlora röster än att vinna nya, fylls utrymmet av populistiska rörelser med enkla och lättförståeliga lösningar för samhällsbygget. Ett problem med dessa: de fungerar sällan.
Strand saknar den ideologiska grunden i dagens debatt som han upplever fanns tidigare. ”Politikerna förde då fram sina ideologier och bröt åsikter mot varandra. Så utvecklas samhället”, säger han i intervjun.
Vi lever i en tid utan tydlighet i varifrån partier och politiker grundar sina idéer. Sakpolitiken må vara effektiv, men den är bara effektiv i fraktioner av samhällsbygget. Och den ger ingen vision om hur vi vill att samhället ska se ut i framtiden. En ideologiskt och visionärt fattig debatt ger en grå samhällsdebatt. En grå samhällsdebatt gör att väljarna tappar såväl förtroende och intresse för politiken.
 
Samtidigt finns det mycket att vinna för den som vågar sticka ut hakan ur den grå sörjan och visa vägen till en livligare debatt. Frågan för våra folkvalda och partierna borde inte vara hur man ska tassa fram för att inte tappa väljare, utan hur man ska skrika ut sitt tydliga budskap för att vinna nya.
Väljarkåren, har det visat sig, är rörligare än någonsin tidigare. Det finns röster att vinna. Vem vågar?

Jonas Bladh