Under 18 år arbetade hon som lärare i historia och sedermera som studiehandledare vid Mariehamns högstadieskola som den hette då, senare omdöpt till Övernäs skola.
Sitt andra livsvärv, arbetet som bland annat chef för jämställdhetsfrågor och ställföreträdande förvaltningschef vid landskapsregeringen, var en naturlig fortsättning på läraryrket, enligt henne själv.
– Det gav liksom sig självt, min egen dotter började skolan och då började jag också se saker i skolan som jag som förälder inte riktigt tyckte om. Fenomen som jag själv hade varit en del av.
I den här vevan dök chansen att börja jobba som sekreterare för jämställdhetsdelegationen upp.
– Det passade mig väldigt bra och tjänsten var då 60 procent av fulltid.
Det arbetet ledde småningom vidare till en anställning som jämställdhetsinspektör och senare som chef för jämställdhetsfrågor och därifrån vidare till avdelningschef.
– Och på den vägen är det, säger hon.
Stor utveckling
Ålandstidningen besöker Vivan Nikula i hennes hem, den glada lilla hunden ”Trasslet” tar emot oss och pockar på första tjing av uppmärksamheten. Några kelstunder senare lägger han sig ner under matbordet i köket där vi vänder fokuset till Vivan Nikulas livslånga arbete för jämställdhet.
Hur ser du på utvecklingen av jämställdhetsfrågor under dina 26 år i värvet?
– De har utvecklats mycket. I dag finns en helt annan medvetenhet än för 26 år sedan. Exempelvis ville jag år 1995 skriva om könsrelaterat våld i jämställdhetsdelegationens program, men då fick jag inte använda den benämningen. Numera finns däremot mäns våld mot kvinnor och våld i nära relationer samt jämställdhet på agendan i stora delar av världen.
I dag, menar Vivan Nikula, ser diskussioner kring dessa frågor helt annorlunda ut, och medvetenheten om ämnet är allmänt mera utbredd än tidigare.
– Åtminstone tror många sig veta vad det handlar om, men jämställdhet och kunskap om kön och genus är ett stort kompetensområde, säger hon och fortsätter:
– Lagstiftningen är en helt annan, även den, och vi har internationella konventioner så det har ändå hänt enormt mycket.
Ser du en attitydförändring hos oss medelålders män som kanske har växt upp i familjer med förlegade, traditionella könsroller?
– Ja, det gör jag. Det syns kanske tydligast när det gäller familjelivet och ansvaret för barnen. Det finns en annan insikt i hur viktiga papporna är i barnens liv i dag. Däremot återstår det mycket jobb gällande fördelningen av avlönat och oavlönat arbete.
Mer manligt engagemang
I dagens läge jobbas det en hel del med pojkar och maskulinitetsnormer.
– Pojkar är nämligen relativt begränsade, egentligen mer så än flickor. Det är inte alltid populärt att säga det, men flickor kan ha så kallade pojkintressen medan det fortfarande finns en attityd om pojkar vill vara prinsessor eller liknande.
Vilka områden behöver ännu mer uppmärksamhet i framtiden?
– Jag skulle vilja se fler män som står upp och säger ifrån, som säger att nog är nog gällande mäns våld mot kvinnor och barn. Många ser ännu bara till sig själv och säger ”jag är ju inte en sådan”, man kanske tar det som personlig kritik men tar inget offentligt avstånd från våld i nära relationer.
Var tredje åländsk kvinna har, enligt undersökningar, varit utsatt för våld, eller hot om våld. Det visade sig dock att de utsatta kvinnorna var missnöjda med bemötandet man fick av myndigheter.
– I stället sökte man hjälp hos vänner eller grannar, det visar att vi har ett stort uppdrag kvar, säger Vivan Nikula.
Enligt henne är lönefrågan och dagens segregerade arbetsmarknad, frågor som behöver framtida fokus.
– En arbetsmiljö är alltid bättre om det finns både kvinnor och män på arbetsplatsen. Ett problem är att kvinnors insats ofta värderas lägre än männens.
Män som fruktar matriarkat
Jämställdhetsarbete är ett långsiktigt jobb, anser Vivan Nikula. 
– Så fort man tror att man kommit långt nog och tar en paus i det arbetet, ser man snabbt ett bakslag. Det syns bland annat i politiken och dess konstellationer och i det senaste valet, tycker jag.
Kan du utveckla resonemanget?
– Det finns strömningar som inte är särskilt positiva och det finns män som uppfattar det som kritik mot dem om man påpekar lagtingets könsfördelning. 
Ofta blir motargumentet att det handlar om demokratiska val, och att man inte kan påverka resultatet.
– Men man kan påverka inom partierna genom att rekrytera kvinnor, gamla, unga och, utifrån ett mångfaldsperspektiv, från HBTQIA-grupper.
Ibland hör man uttalanden som ”jag är för jämställdhet, men det  har gått för långt”. Vad tror du att  man menar med det?
– Ja, det är verkligen en intressant fråga. Hur kan något bli för jämställt? Jag tror att man kanske är rädd för ett matriarkat men det  handlar inte om det. När vi väl uppnår jämställdhet – ska vi hålla oss till den.
Ditt engagemang för våld i nära relationer, vad bottnar det sig i?
– I mångt och mycket kommer det sig av att jag inte såg, eller åtminstone inte förstod vad jag såg, när jag jobbade i skolan. Så här i efterhand kan jag se hur många barn som passerade genom mig utan att jag förstod vad som pågick och det här är något som jag har svårt att förlåta mig själv för, att jag inte hade kunskapen.
Tapetblommorna
Vivan Nikula tittar eftertänksamt ner i golvet och säger att hon med den kunskap hon besitter i dag, hade kunnat agera på ett annat sätt för att hjälpa några av de barn hon refererar till.
– Men jag förstod helt enkelt inte och sedan dess vill jag inte se ett enda barn växa upp i sådana förhållanden. Alla har rätt att växa upp i hem där man får vara sig själv, och där ingen utövar  någon form av makt.
Tar det sig uttryck i att spela extra tuff i skolan, eller hur kan man ana sig till att något står tokigt till?
– Delvis kan det var som du säger, men det finns även de som blir ”tapetblommor” som inte syns eller märks. Det är så många som i efterhand har sagt ”om någon bara hade frågat”.
Även om de tillhör en minoritet av fallen, finns det också kvinnor som utövar våld.
– Men det finns väldigt få män som måste leva med skyddad identitet. 
Åland ”mitt i raden”
Vivan Nikula ser också att massmedia har ett ansvar att lyfta frågor ur ett genusperspektiv, att se mekanismer bakom diverse beslut och händelser.
– Att exempelvis läsa rubriker som ”Kvinna våldtagen”, är fel ur det perspektivet. ”Man våldtog kvinna”, borde det stå, säger hon.
Är vi inom åländsk media bra eller dåliga på det?
– Det har blivit bättre med åren. Jämställdhetsarbete kan bedrivas på olika sätt och jag tror inte att det finns någon som medvetet bidrar till ojämställdhet, jag tror det  handlar om en brist på kunskap.
Om vi jämför med våra närregioner, var på skalan ligger vi på Åland i jämställdhetsfrågor?
– Någonstans mitt i raden. Finland har jobbat mycket med jämställda styrelser och där ligger Sverige efter. Men vi har massor kvar att göra i den frågan.
För sex år sedan gick Vivan Nikulas man Heikki Nikula bort efter en längre tids sjukdom, ett hårt slag för henne och hela familjen.
– Han var en riktig viking, en manlig man men samtidigt var han mycket mjukare än jag. Han kunde prata om allt, som kärlek och relationer och han var öppen om sjukdomen medan jag hade svårt att prata om den. Den tiden är nog det värsta jag har gått igenom, säger hon med sorg, men också mycket kärlek, i blicken.
Det var också han som uppmuntrade Vivan Nikula att våga ta steget vidare från skolan och ut på äventyret att jobba med det hon brinner för.
– Det är jag honom evigt tacksam för.
Sluta arbeta
Diskussionen glider in på hur svårt det genom tiderna har varit för kvinnor att göra karriär och att befordras till förmän på sina arbetsplatser. Det här föranleder osökt en följdfråga:
Du talar själv om förmän och i allmänhet talar man om brandmän, polismän och tjänstemän. Hur viktig är semantiken i de här frågorna?
– Det är viktigt att få könsneutrala benämningar. Den offentliga sektorn består till stor del av tjänstekvinnor. Men det är lätt hänt att man använder uttrycken själv.
Landskapsregeringen har ännu inte utlyst Vivan Nikulas tjänst som ledig, det beror främst på att man har omorganiseringar och strukturförändringar på gång och därför har man ombett henne att jobba vidare med frågorna ett tag till.
– Efter det ska jag jobba vidare med internationellt arbete för en svensk stiftelse.
Vad jobbar man med där?
– Man arbetar mycket med könsförebyggande våld, både i Sverige och internationellt. De är väldigt intresserade av att jobba med stater där jämställdhet inte har institutionaliserats. Där vill de att jag berättar om min resa.
Har du en rädsla för att sluta arbeta och börja njuta av pensionärslivet?
– Nej, jag kommer att jobba för mänskliga rättigheter, demokrati och barn så länge jag lever. Min dröm är att höra orden ”nu är det fixat”, innan jag tar mitt sista andetag. Däremot känner jag en oro för att bli en av dem som går från 200 till 0 när de pensioneras, något händer i kroppen då och så blir man dålig och sjuk – det vill inte jag.
Andra prioriteringar
Även om drömmen om jämställdhet lever kvar, och trots att arbetet fortsätter, är det Hindrik, Vivan Nikulas barnbarn, som är hennes första och största prioritet numera.
– Jag har lovat Hindrik att finnas för honom, det är också ett sätt att säga förlåt till alla barn jag inte såg under tiden som lärare, säger hon och fortsätter:
– Jag ska också ta hand om mina väninnor och mitt nätverk. Väninnorna har, konstigt nog, alltid funnits kvar vid min sida trots att jag inte alltid har haft tid att sköta den relationen.
Du har ju jobbat under många regeringskonstellationer. Om man bortser från könsfördelningen i respektive regering, har det varit stora variationer i dina direktiv ur ett politiskt, ideologiskt perspektiv?
– Jo, det vill jag nog säga. Men våld i nära relationer har alla regeringar arbetat med. Detsamma gäller jämställdhetsintegrering. Jag vill säga att det har funnits ideologiska skillnader, men så mycket mer vill jag inte säga.
Hur ser din syn på kvotering ut, gör man minoriteter en tjänst, eller en björntjänst, genom att kvotera in dem?
– Man hjälper dem nog, men man behöver förstå att man inte i första hand tar en plats för att man är utlandsfödd, eller för att man är kvinna. Kvotering är ett sätt för samhället att visa att kvinnor och män ska ha frihet och makt att forma sina egna liv. Det handlar om likvärdigt kompetenta personer som kvoteras in. Kvinnor tillför något annat än män i exempelvis tekniska nämnder och det omvända gäller för män i sociala nämnder. Olika är bra helt enkelt.
När har vi ett helt jämställt åländskt samhälle som uppfattas som en självklarhet av oss alla?
– I hållbarhetsagendan står det år 2050. Men vi har en lång väg att gå för att ändra strukturer och attityder.

Peter Pussinen