Juris docent Ove Bring är professor emeritus i folkrätt vid Stockholms universitet och Försvarshögskolan. Han har även arbetat som folkrättsrådgivare på Utrikesdepartementet (UD) i Sverige.

Under sin tid på UD var han involverad i Ålandsfrågan. Det han tycker är intressant i frågan om Ålands självstyrelse är Ålandsöverenskommelsen från den 27 juni 1921. Nationernas förbunds (NF) råd hade den 24 juni tagit ett första beslut som indikerade bland annat självstyrelse för Åland.

– Man uppmanade Finlands och Sveriges regeringar att komma överens om detaljerna sinsemellan. Det blev Ålandsöverenskommelsen. Där tycker jag att det är intressant att det är en överenskommelse inte enbart mellan Sverige och Finland, utan mellan Sverige, Finland och Nationernas förbund. Ibland sägs det att det var en bilateral överenskommelse, men i själva verket var det en trilateral överenskommelse, skulle jag vilja säga, säger Ove Bring.

NF fungerade i överenskommelsen som representant för det internationella samfundet, menar han.

– Ålandsöverenskommelsen blir förankrad folkrättsligt i den internationella, övergripande världskontexten genom NF. Det här hjälpte Ålandsöverenskommelsen att få en hög status internationellt – den fick en folkrättslig status.

Förlorade substans

Överenskommelsen kunde dock inte upprepas på samma sätt år 1975 när Förenta nationerna (FN) kom till.

– Vad som saknades var att man från åländsk sida inte kunde förlita sig på NF som en garant längre, och FN övertog inte den garantroll som NF hade haft. I den meningen kan man säga att Ålandsöverenskommelsen förlorade lite i substans, säger Ove Bring, och fortsätter:

– Men den fanns kvar. Den hade då och genom det som har hänt senare en folkrättslig status, en sedvanerättsstatus, som gäller än i dag.

När Åland år 1994 blandas in i förhandlingarna om Finlands medlemskap i EU tillkommer ett tilläggsprotokoll där Ålands internationellrättsliga status erkänns i ett internationellt sammanhang.

– I ett regionalt, europeiskt sammanhang visserligen, men poängen är ändå att den status som Ålandsöverenskommelsen har är en regional, sedvanerättslig, folkrättsbaserad position. Det gör att europeiska stater har fått kunskap om överenskommelsen och det är de som har huvudansvaret för att den betraktas som giltig fortfarande i dag. Statusen består och är inte ifrågasatt, säger Ove Bring.

”Ingenstans att vända sig”

Däremot är överenskommelsen inte bekräftad.

– Det kan man tycka att är en svaghet och det är det många som tycker på Åland. Man skulle gärna vilja se en utveckling och en bekräftelse av Ålandsöverenskommelsens självstyrelseinriktning internationellt. Men det är svårt att åstadkomma i den moderna diplomatin, det måste finnas en väldigt konkret anledning för att staterna ska uttala sig i den frågan. Det har inte skett, säger Ove Bring.

I och med att FN inte tog på sig den roll som garant som NF hade, vart kan Åland vända sig i dag om Ålandsöverenskommelsen inte håller?

– Det är klart att man kan vända sig till FN och försöka introducera frågan i generalförsamlingen. Säkerhetsrådet skulle vara en mycket teoretisk men avlägsen möjlighet om Finland eller Sverige sitter som ledamot, men det här kommer inte att hända. Finlands representanter kommer inte att ha något intresse av att klaga för ålänningarnas räkning.

– Men ålänningarna själva har ingenstans att vända sig. Finland som rike har möjligheter att säga saker internationellt, men kommer inte att göra det. Sverige har möjlighet att säga saker internationellt, exempelvis i FN, men kommer inte att göra det om det skulle innebära kritik mot Finlands regering.

Ove Bring menar att man inte kan förvänta sig att Sverige skulle ta strid för Ålands sak i frågor som kan bli en konfliktanledning mot Helsingfors.

– Jag kan inte se något annat alternativ än att Åland vänder sig till Nordiska rådet, uppriktigt sagt.

Vad betyder det för Ålands del?

– Det finns inte någon säker metodik man kan använda sig av. Det finns ingen plats i det internationella samfundet där man kan inta talarstolen och framföra sina synpunkter.

”Vore politiskt bra”

Däremot skulle Sverige säkert hjälpa landskapsregeringen om det rör frågor i till exempel pandemisammanhang, säger Ove Bring. Det var en fråga som blev aktuell senast i februari när svenska riksdagsledamoten Per Lodenius (C) ställde en skriftlig fråga till inrikesministern Mikael Damberg (S) om att öppna gränsen till Sverige för ålänningar med hänvisning till just Ålandsöverenskommelsen.

”Med hänsyn till Ålandsöverenskommelsen och det särskilda ansvar som åvilar Sverige vad gäller relationen med Åland och dess invånare borde därför Sverige se över hur undantag för resande från Åland ska kunna göras”, skrev Per Lodenius.

Mikael Damberg svarade på frågan att kraftiga åtgärder är nödvändiga för att hantera pandemin, men att regeringen var medveten om att de fick konsekvenser särskilt för Finland, Norge och Danmark. Till Ålandstidningen sade han att det inte var rätt att koppla gränsfrågan till Ålandsöverenskommelsen.

Ove Bring resonerar:

– Det är klart att Ålandsöverenskommelsen inte är juridiskt relevant, därför att den inte hanterar uppkommande pandemier. Men jag tycker att själva andan i Ålandsöverenskommelsen skulle man kunna tillvarata genom att gå utöver det som överenskommelsen rör och agera på andra områden som rör närheten mellan Åland och Sverige. I dess anda vore det politiskt väldigt bra om man kunde utveckla ett samarbete.

Vad innebär Ålandsöverenskommelsen i praktiken för Sverige? 

– Den innebär mer en fråga om vänliga och fina relationer till Åland. Sverige har inte ett garantansvar, men ibland tror man det på Åland. Men Sverige har rätt att agera, ”a say in the matter”. Vi kan uttala oss och ha synpunkter kring det som rör Ålands position och självstyrelsens fortsatta funktion, men det är inte någon plikt för Sverige att agera i något visst läge, utan en juridisk och politisk möjlighet.

– Jag tycker att Mikael Damberg viftar bort Ålandsöverenskommelsen lite väl lättvindigt. Jag tycker att han borde se den som en levande överenskommelse och att man kan agera i dess anda. Även om det inte krävs något tycker jag att han borde uppskatta existensen av den som en positiv faktor i relationen Sverige-Åland. Jag beklagar att han inte var intresserad av detta.