Aliasghar Hosseini kom ensam från Afghanistan till Sverige som fjortonåring och hamnade hemma hos Ålandsbördiga Johanna Danielsson-Grüssner. Sedan två år tillbaka studerar han till fordonsmekaniker på Ålands yrkesgymnasium. 

Han tillhör den afghanska folkgruppen hazarer som sedan länge varit utsatt för folkmord och förtryck. Första gången han tvingades fly var han tio år gammal. Då flydde han med familjen från bondgården ute på landet i den talibankontrollerade provinsen Helmand.

– En dag började talibanerna skjuta mot huset, då flydde vi. Sedan sköt de raketer efter oss. Vi hade ingenting med oss när vi flyttade till Herat (Afghanistans näststörsta stad, reds. anm.).

Aliasghar Hosseinis familj hade inte råd att betala för skolgången, som var dyr i staden. Snart tog han sig ensam över gränsen till Iran där han fick jobb som byggare. Då var han tio år gammal. När han några år senare kom till Sverige kunde han varken läsa eller skriva.

– Jag har många familjer. Sen jag kom till Sverige har jag alltid träffat trevliga människor, säger han. 

Kontaktade smugglare

Hans mamma och syster bor kvar i Herat, som blivit talibankontrollerat i den senaste veckans offensiver efter att amerikanska trupper lämnat landet och presidenten flytt. 

Han pratar med sin mamma dagligen, trots att de inte setts på åtta år. För två veckor sedan, när det stod klart för honom att talibanerna skulle ta över makten i landet, försökte han kontakta människosmugglare – men förgäves.

– Gränserna är stängda och ingen kunde göra någonting. Men jag har hört att talibanerna inte brukar skada de äldre, säger han. 

Han tror inte på talibanernas löften om att kvinnor och flickor ska få arbeta och gå i skola.

– Har du sett på nyheterna? Man ser nästan inga kvinnor på gatorna längre. Det är väldigt svårt att tro att talibanerna ändrat sig. Jag tror att de vill att folk ska lugna ner sig så att de sen kan göra som de vill. 

Aliasghar Hosseini frågar sig hur talibanerna ska kunna styra landet. 

– De flesta av dem kan inte ens läsa och skriva och nästan ingen kan engelska. De är emot all utbildning, utveckling och teknik, säger han. 

Han hade inte förväntat sig att talibanernas maktövertagande skulle ske så snabbt och tror att de amerikanska truppernas reträtt var för oplanerad. 

– Trots att USA betalat flera miljarder euro till afghansk militär vet jag att vanliga soldater inte ens fått sin lön. Pengarna har gått till högre chefer. Så när de amerikanska soldaterna lämnade landet kunde talibanerna bara ta över – de hade förberett sig i tjugo år, säger han. 

”I min klass vet ingen om kriget”

Aliasghar Hosseini är orolig för sin familj och sina vänner som hotas på grund av sitt hazariska ursprung. 

– De andra i Afghanistan kanske kan komma överens med talibanerna, men inte hazarerna. De blir bara dödade. Jag önskar att de kunde flytta någon annanstans.

Han hade hoppats på att kunna hälsa på familjen snart, men nu vet han inte när det blir möjligt. 

– Talibanerna har ännu inte tagit folks tv:ar och mobiler, så jag kan fortfarande prata med min mamma. Men hon är inte alls glad, det är svårt att leva i Afghanistan nu. Folk kan inte längre jobba. De har förlorat allt de hade. 

Han blir modfälld när han får frågan om hur människor på Åland kan hjälpa. 

– På hela Åland bor bara 30.000 människor, i Afghanistan bor fler än 33 miljoner. Det är svårt att hjälpa så många. Just nu kan man inte ens flytta därifrån. När USA lämnar flygplatserna kommer talibanerna ta över dem också. 

Han tror att folk på Åland har svårt att förstå det som händer i Afghanistan.

– Det känns inte sant att det kan hända så hemska saker på samma jord. I min klass vet ingen någonting om kriget. Jag är född mitt i det.