Det finns ett skäl till att sjön Markusbölefjärden heter som den heter. Sett ur ett geologiskt perspektiv är det inte alls länge sedan den var en fjärd tillsammans med Prästträsk och pyttelilla Brantsböle träsk. Den mynnade ut i Vandöfjärden och så vidare ut i havet via vattendrag som i dag är både smala och grunda men som förr var farbara.
Det var den vägen Gustav Vasa en gång kom till Grelsby Kungsgård. Och gården har, om man räknar in tiden som tillbringades här, mer kungliga anor än Kastelholms slott. När 1808 års krig rasade som värst höll Gustav IV hov här under sex sommarveckor. Inte för att det bidrog i någon grad till krigslyckan, han ägnade sig mest åt att anordna parader och riddarslag, men han bodde på kungsgården med hela sitt följe. Det gjorde Grelsby till Sveriges (och därmed dagens Finlands) politiska centrum under en kort period.
Äppelträd på ängen
I dag är hela trädgården ett hemligt och okänt rike, där man skymtar urgamla äppelträd bakom igenvuxna bersåer på vad som ser ut som en böljande, vildvuxen äng.
Tusen och åter tusen fästingar väntar på den som tar sig fram till äppelträden, och bersån utgörs inte längre av ungträd utan att nästan famntjocka stammar.
–Men allt det här var från början en trädgård, berättar Dennis Viggedal när vi går längs kanten på den klippta gräsmattan.
Han har en åkgräsklippare, och han ser i alla fall ut att kunna hantera en lie utan besvär. Planen är att återställa hela trädgården i ursprungligt skick.
Vi gör en avstickare genom lårhögt gräs för att titta in i jordkällaren. Den är inte den lilla jordhåla man förväntar sig, utan består av två stora rum under jord.
– Jag vet att museibyrån är väldigt mån om att jordkällaren bevaras i det här ursprungliga skicket, säger Dennis, men drömmer samtidigt om att ordna ett långbord med facklor längs väggarna här nere.
Ett samtal till landskapsantikvarie Elisabeth Palamarz bekräftar det. Den rådande teorin är att jordkällaren inte alls är någon jordkällare, utan en riktig stenkällare som en gång hört till ett hus som inte längre finns kvar – kanske en av de flyglar som tidigare inramade kungsgårdsbyggnaden.
Andrahandshyresgäster
Det är fortfarande Stefan Simonsen som arrenderar hela Grelsby kungsgård, inklusive både bostadshus, trädgård och alla sex hektar mark runt omkring – komplett med serivcebyggnader och hagar. Av personliga skäl har han försökt säga upp arrendeavtalet med landskapet som löper på 30 år, men det har inte gått. Nu återstår 26 år, och de nya hyresgästerna, som tar över förvaltningen av precis allt, räknar med att bo här hela den tiden.
– Då har vi 26 år på oss att visa att vi gör ett bra jobb med marken här, och kanske kan hoppas på att få nästa arrendeperiod, säger Rebecca Hilander.
Allting började med att Rebecca hyrde in sig och sitt företag Kentaur i stallet på andra sidan vägen. Därmed blev hon bekant med Stefan Simonsen som var mitt uppe i renoveringsarbetet med kungsgårdsbyggnaden.
När han långsamt kom till insikt om att renoveringsprojektet inte skulle gå att slutföra med honom själv bakom hammaren, började de prata om att hyra hela gården.
– Det var Dennis som tog kontakt med Stefan till slut, och så började vi prata. Så Dennis var verkligen på, medan jag var lite mer avvaktande. Jag är uppväxt i närheten och Grelsby kungsgård har alltid varit ett spökhus för mig. Men jag börjar inse att om det finns spöken där så kan vi bo tillsammans där.
Fantastisk renovering
Kungsgårdens nedervåning har genomgått en närmast osannolik förvandling. När Ålandstidningen besökte gården före renoveringen hängde de fuktskadade tapeterna i sjok från väggarna, och takväven hängde sprucken och brun över det smutsiga golvet. Då kändes det som om huset skulle rasa ned över en, skicket var anskrämligt.
I dag ser det ut som en paradvåning, elegant renoverat. Takväven är borta, och det nymålade trätaket ger rymd åt stora salen. Förvandlingen från fallfärdigt jätteruckel till ståndsmässig herrgård är så total att man går gapande genom rummen.
När Ålandstidningens reporter utbrister ett mättat ”man kan bo sämre än så här”, blir kontrasten så stor att alla skrattar.
– Dennis har två barn och jag har ett. Tanken är att alla ska växa upp här, säger Rebecca.
Stefan Simonsen, som nu hyr ut sitt eget oförverkligade drömprojekt, verkar faktiskt ganska nöjd med arrangemanget. Nu får en barnfamilj i stället möjlighet att göra gården till sin, och gott är väl det, resonerar han.
– Nu kommer de att lägga ut egna pengar för att förbättra och underhålla landskapets egendom. Man får hoppas att landskapsregeringen någon gång börjar sälja ut sina 400 fastigheter på Åland, så att den här familjen så småningom får möjlighet att äga kungsgården, säger han.
Om inte får de i alla fall tillbringa 26 år här, tillräckligt länge för att barnen både ska hinna växa upp här och flyga ur boet – med stor marginal till och med. Och i värsta fall är det gott nog, menar de.
Händer grejer snabbt
Nu flyttar snart familjen in. Jobb nummer ett blir att renovera övervåningen tillräckligt mycket för att bli hem åt barnen. Jessicas stall tog sex veckor att renovera från övergivet till toppskick. Övervåningen i huset kanske tar lite längre tid.
– Men när vi sätter upp planer så brukar det hända grejer rätt snabbt, skrattar Rebecca.
På vägen tillbaka till bilen promenerar vi längs den närmast alléliknande uppfarten till gården. Här har kungar vandrat, drängar släpat och hästar dragit, och tittar man bort över den övervuxna trädgården kan man nästan ana ropen från alla barn som genom århundrandena måste ha lekt här, levt här och så småningom lämnat Grelsby för alltid. De bodde här, på samma plats, men under mer än 500 år – en ofattbar tidsrymd mätt i människoåldrar. Sådant ger perspektiv på tillvaron. Tänk att få bo här!

Fredrik Granlund