Mejt Svahnström är ledande sysslesättningsterapeut vid Oasens boende- och vårdcenter i Jomala och hon anser att den som får diagnosen Alzheimers sjukdom eller annan minnessjukdom behöver allt stöd i världen.
– Det kan vara nog så oroande att få diagnosen Alzheimers. ”Vad händer nu? Vad gör vi nu?” och många andra tankar dyker upp. Därför tycker jag att man borde samverka mera mellan ÅHS:s minnesmottagning och kommunernas socialförvaltningar för att få till så bra förutsättningar som möjligt för den som drabbas och dess anhöriga.
För när det gäller minnessjukdomar är det mycket mer än själva diagnosen som man har funderingar runt.
– Sjukdomenkan framkalla ångest både hos den som diagnosticerats och de anhöriga, säger Mejt.
Hon jobbar i dag vid båda demensavdelningarna på Oasen, Solsidan och Mattas, samt vid dagverksamheten.
– Det är viktigt att den med minnessjukdom kan ha en så bra vardag som möjligt. Genom att få en plats på en dagverksamhet med både stimulans och träning bibehålls och stärks funktionsförmågan vilket betyder att personen kan bo hemma längre.
Samtidigt får de anhöriga möjlighet till den avlastning som de har rätt till.
– Det är viktigt att den anhöriga också får tid att återhämta sig och koppla av. För det är ett dygnet runt-arbete att ta hand om en anhörig med minnessjukdom.
Demenscenter på landsbygden
Just nu är alla platser på demensavdelningarna fullsatta på Oasen vilket betyder att de med minnessjukdom även finns på andra avdelningar eller på kommunernas äldreboenden.
– I Finland insjuknar cirka 13.000 varje år i någon minnessjukdom och på Åland är siffran cirka 50, varav fyra-fem är yngre än 65 år.
Mejt är också inne på att även landsbygden är i stort behov av ett demenscenter där man kan ha mindre enheter för att klienterna ska känna trygghet. En möjlighet till det är Hemgården i Jomala som just nu står tom men som då behöver totalrenoveras. 
– Ibland tycker anhöriga och även andra att rummen på avdelningarna kan vara väldigt små. Men då man har en minnessjukdom vill man inte ha så stort runt sig. Man känner sig tryggare i mindre utrymmen där det är lättare att orientera sig.
Vid dagverksamheten på Oasen har man öppet två dagar i veckan. Där får den som deltar social samvaro och stimulans anpassad för varje klient.
– Vi är lyhörda för var och ens individuella önskemål, intressen och förmågor. Det är vårt ansvar att skapa en atmosfär där alla kan delta på olika sätt, säger Mejt.
Hon skulle gärna se att man kunde utöka dagverksamheten till tre dagar i veckan eftersom behovet finns.
– Vi har till och med en liten kö till verksamheten.
Vänlighet och lugn
De som deltar i dagverksamheten har tillgång till fysioterapi där man får hjälp med olika fysiska problem men även att bibehålla sina fysiska färdigheter så länge det bara är möjligt. Samtidigt har man möjlighet till daglig ljusterapi och promenader. Man får även en individuell plan för minnesstimulering.
Vad kan det vara?
– Vi har olika stimulanspaket med varierande program men mycket använder jag också mig själv som verktyg och naturligtvis klientens egen livshistoria.
När man får en plats på dagverksamheten träffar Mejt den minnessjuka och anhöriga först för att gå igenom vad man erbjuder och vad de själva har för önskemål.
– De får fylla i ett formulär med olika frågor, allt från uppväxt till intressen och arbete. Det kan jag också använda mig av senare i habiliterande syfte. Vi kan prata om minnen från ungdomen, arbetsplatsen, resor eller vad det framkommer ur frågeformuläret. 
Samtidigt som klienten får bekanta sig med verksamheten får också den anhöriga se hur verksamheten fungerar och kanske på det sättet själv kan känna sig trygg med att klienten har det bra.
Ambulerande vårdteam
Mejt anser att det är viktigt att försöka komma till dagverksamheten så tidigt som möjligt för att kunna tillgodogöra sig verksamheten.
– Man får också komma hit en dag för att prova på och känna efter hur det känns att vara här. Ju längre sjukdomen pågår desto viktigare är den individuella planen. Det är viktigt att klienten känner trygghet och ofta också närhet. Det är väldigt viktigt med ett bra och tryggt bemötande ända in till det sista andetaget.
Vad är din önskan för framtidens demensvård?
– Först och främst ett demenscenter. Men jag skulle också hoppas på att man i framtiden kunde ha ett ambulerande team som åker runt på landsbygden och hjälper de anhöriga med klienter som ännu bor hemma. Det skulle ge de anhöriga stöd och avlastning som de så väl behöver. Gärna så att det var en dygnet runt-verksamhet.
Hon anser att det finns alla förutsättningar för att skapa ett väl fungerande demenscenter på landsbygden.
– Men då måste kommunerna komma överens och satsa på det. Vi lever allt längre och även yngre diagnosticeras med minnessjukdomar. Det är viktigt för dem att det finns en plats där de kan få den vård och trygghet de behöver. Med ett demenscenter kunde man också ha en speciell grupp för yngre med minnesstörningar, säger Mejt.

Nina Eriksson