Markägaren Daniel Karlsson, som nyligen förlorade ett ersättningsmål i tingsrätten om sin fastighet i Skeppsvik i Eckerö, tänker driva frågan om vad som är en ringa olägenhet vidare.

När Daniel Karlsson och hans mamma Marina Karlsson träffar Ålandstidningen för att berätta om ärendet har de med sig två pärmar fulla med papper. Det är alla handlingar och beslut som följt efter att det första brevet från landskapsregeringen anlände i november 2007. Då informerades de om att det finns två grupper av fornlämningar på tomten i Skeppsvik. I den ena guppen finns resterna av ett saltsjuderi med murar av ohuggen sten. I den andra gruppen finns ytterligare två husgrunder, uppbyggda av huggen sten.

Eftersom Daniel Karlsson fått tomten av sina föräldrar för att kunna bygga ett fritidshus där ansökte han omgående, i december 2007, om att få rubba den fasta fornlämningen. Sedan dess har ärendet tagit många turer, varav några framgår i bakgrunden intill.

Både Daniel och Marina Karlsson säger nu att de sedan länge har accepterat att resterna av det unika saltsjuderiet inte får rubbas. Nu gäller frågan i stället vad som är en olägenhet som inte är ringa. I Daniel Karlssons fall tillkommer aspekten att han är funktionshindrad och inte kan utnyttja stranden utan anpassningar.

– Vi har inte nekat till att det går att bygga här, men det går inte för mig, säger han.

30 meters strandskydd

Det är fråga om en 1,43 hektar stor strandtomt med klippor mot öppet hav. Fornlämningsområdets areal har nyligen fastställs till 2.268 kvadratmeter och det ligger på ett flackt och skyddat område. Det var där som Daniel Karlsson tänkte bygga fritidshuset innan han fick kännedom om den fasta fornlämningen.

Landskapsregeringen framförde under rättegången om ersättningen att fornlämningen inte hindrar att byggnader uppförs på de övriga 12.059 kvadratmeterna. Men det är inte korrekt, enligt Marina och Daniel Karlsson. Enligt byggnadsordningen för Eckerö kommun får byggnader inte placeras närmare en tomtgräns än fem meter utan grannens samtycke. Och avståndet från strandlinjen ska vara minst 30 meter.

– Då är man framme vid fornlämningen, säger Daniel Karlsson.

Emma Saarela, byggnadsinspektör och kommuntekniker i Eckerö, vittnade även under rättegången om att en placering närmare än 30 meter från stranden undantagsvis kan godkännas, men att det är inte aktuellt på den här fastigheten. Hon sade också att hon inte heller skulle placera en byggnad för nära stranden på grund av utsattheten för vind.

Inte ringa olägenhet

Dessutom vågar inte Daniel Karlsson längre inleda något bygge i närheten av fornlämningsplatsen, i fall det finnas fornlämningar som inte har upptäckts ännu.

– De kommer säkert att hitta fler fornlämningar om de börjar leta, säger han.

– Om man rör en fornlämning görs en polisanmälan, säger Marina Karlsson.

Därmed återstår att bygga fritidshuset på den del av tomten som är längst bort från stranden, uppe vid vägen som ligger mellan ett trädbevuxet område och ett jordbruksområde.

– Ovanför fornlämningen ser man inte sjön och ovanför vägen ser man inte heller sjön, säger Daniel Karlsson.

Där uppe har inte heller någon annan i området placerat sina byggnader, påpekar Marina Karlsson.

Daniel Karlsson skulle inte heller få tillgång till sin strand om han bygger fritidshuset långt ifrån den. På grund av sin funktionsnedsättning kan han inte röra sig i den nuvarande terrängen. Han har bland annat balanssvårigheter och kan falla. Det behövs därför spångar och bryggor.

Man måste anpassa området så att han kan kommer ner säkert. Men det går inte eftersom man inte kan köra igenom fornlämningsområdet med stora maskiner, säger Marina Karlsson.

– De tycker att han ska sitta där uppe vid vägen. Jag tycker att det är en olägenhet som inte är ringa, säger hon.

– De tycker inte heller att tomten blir mindre värd om man inte kan bygga vid stranden, säger Daniel Karlsson.

FN-konvention

Landskapsregeringens hållning i målet har varit att eftersom fastigheten kan bebyggas har ingen olägenhet uppkommit.

– De tar inte ställning till FN-konventionen för personer med funktionsnedsättning som är lag i Finland och på Åland och ska följas. Vem ska följa den om inte en myndighet gör det? Det ger väldigt dåliga signaler, säger Marina Karlsson.

Landskapsregeringen har även framfört att rätten till ersättning måste vara kopplad till ett konkret projekt, för vilket en ansökan om rubbning har avslagits.

Tingsrätten drog samma slutsats när man förkastade Daniel Karlssons ersättningskrav, och stöd för detta hittade man i Finlands motsvarande lagstiftning. Där framgår, enligt tingsrätten, att sökanden måste ha konkreta planer i samband med rubbningsansökan och att bedömningen som sedan ska göras av om fornlämningen vållar sökanden ”betydande olägenhet” ska grunda sig på dessa planer.

Marina Karlsson tycker att det är fel att den finska lagen har fått spela in i bedömningen. På Åland har man nämligen gått in för att avvika från vad som gäller i Finland på ett par punkter. Formuleringen ”betydande olägenhet” har sänkts till ”olägenhet som inte är ringa”. Och när den finska lagen stadgar om ”skälig ersättning” ska markägare på Åland få ”full ersättning”.

– Det är den åländska lagen man ska följa, inte den finska när de skiljer sig åt och när man har velat sänka kraven på Åland.

Krävs ritningar

Tingsrätten skriver också i sin dom att det är Daniel Karlsson som har bevisbördan för att visa att han drabbats av en olägenhet, men att han inte har visat att han inte kan placera sina planerade byggnader utanför den fasta fornlämningens gränser. Hans planer har främst varit på idéstadiet, några ritningar har inte inlämnats, skriver tingsrätten.

Här, och tidigare under ärendets handläggning i landskapsregeringen, har Daniel Karlsson inte fått en jämlik behandling, enligt Marina Karlsson. Andra sökanden har antingen fått rubba fasta fornlämningar eller så har landskapet köpt deras tomter, säger hon.

– Vi tror inte att de har haft sådana ritningar på sina projekt som man nu säger måste lämnas in med rubbningsansökan. Den informationen ska nog komma tidigare än så här. Det har inte framförts någonstans att handlingarna skulle vara bristfälliga, säger Marina Karlsson.

Driver frågan vidare

Tingsrätten konstaterar att subjektiva grunder, som att området för fornlämningen är den mest ändamålsenliga placeringen med tanke på Daniel Karlssons hälsosituation, markens beskaffenhet och vindförhållandena, inte kan utgöra grunder för ersättning.

Tingsrätten skriver också att det skulle vara orimligt att få ersättning när man övergett sina tidigare byggplaner. Enligt Daniel Karlsson är det en feltolkning av det faktum att han accepterat att fornlämningen inte får rubbas.

Nu tänker de driva frågan om ersättningen vidare till hovrätten. Men Daniel Karlsson säger att pengar var det sista han ville han.

– Jag ville ha en byggbar tomt.

Marina Karlsson säger att hon hoppas att folk ska förstå hur kämpigt det är när man ”får politiker emot sig”.

– Det finns inga konsekvenser för politikerna. Det här började med att myndigheten hade gjort fel och inte registrerat fornminnen. Det tar ingen ansvar för. I stället väljer de att spara pengar och att göra situationen jobbig för mig, säger Daniel Karlsson.

– Jag tycker att de är grymma, verkligen. De sparkar på en som redan ligger, säger Marina Karlsson.