Ju längre dagen lider desto bekvämare ser deltagarna ut i sina uniformer. Men när de först ställer upp på Björneborgs brigads kasernområde klockan sju på lördagsmorgonen är det fler än en som ser nervösa ut.

De är iklädda full stridsmundering och på vänster överarm bär var och en Finlands flagga. Framför gruppen står en av Försvarsutbildningsföreningens (MPK) utbildare och ger instruktioner. Deltagarna i Soldatens grundkurs 1 har kvällen innan löst ut den utrustning de behöver under helgen, och till den hör bland annat stridsvästar och stormgevär av modellen RK95TP och kalibern 7,62.

– När vapenremmen inte är spänd ska den hänga ganska löst men ändå inte så pass att den slår er i benet, säger utbildaren med en röst som bär långt förbi de bakersta leden.

En av fem är kvinna

De 55 deltagarna, varav hela 95 procent är ålänningar, ter sig vid första anblicken som en grönklädd homogen massa. Men under hjälmarna skymtar många bekanta ansikten. Här finns läkare, kockar och rörmokare, studerande, fastighetsmäklare, vd:ar och kommundirektörer. De yngsta är knappt 20 år fyllda, de äldsta är i pensionsåldern. Frånsett att endast elva av dem är kvinnor kan de sägas representera ett tvärsnitt av den åländska arbetsföra befolkningen.

Kari Rönnqvist, utbildningschef vid Österbottens försvarsdistrikt, tar ett kliv framåt.

– Nu är det dags för rejäla skopor utbildning. På morgonen kör vi signal- och positionsbestämning och skyddsutbildning, säger han innan mindre grupper, med namn som Alpha, Charlie och Echo får order om att lämna platsen i tur och ordning.

Skyddsutbildning

Deltagarna svettas, trots att morgonen är kylig. De står i en halvcirkel och har just klätt av och på all skyddsutrustning i två omgångar. Någon har lyckats dra regnjackans huva över skyddshjälmen och har nu svårt att få av sig plagget.

Mikael Ahlqvist, rökdykare i den frivilliga brandkåren i Jomala, granskar sin skyddsmask. Enligt kursledningen är den av världsklass – det går till och med att dricka med den på.

– Hur blir det med sugröret? frågar han och får som svar att de ska testa det snart.

I mitten av halvcirkeln står en av de nio nyligen utexaminerade åländska utbildarna. Fjolårets grundkurs var historisk på så sätt att den för första gången hade deltagare från Åland, men även helgens kurs är unik i och med att ålänningarna nu alltså också utbildas av ålänningar.

Använder alias

Endast ett fåtal av de personer som håller i kursen vill figurera på bild eller gå ut med sina namn. Orsaken är att de sitter på specialistkunskaper inom olika områden, och det vill man ogärna avslöja något om för främmande makt. Men till exempel kursledaren Kari Rönnqvist har redan tidigare varit med i media, och är därmed vad som kallas ”bränd”. Det låter kanske dramatiskt, men det handlar helt enkelt om en försiktighetsåtgärd från föreningens sida.

De finländska utbildarna bär i stället namnlappar med alias som ”Piff”, ”Puff”, och ”Haddock”. Inte heller någon av de åländska ledarna vill framträda med sina namn eller ansikten – med ett undantag. Jonas Back, ordförande för föreningen Ålands reservister, är nämligen också redan ”bränd”.

Men en av ålänningarna berättar kort om varför han valt att bli utbildare efter att ha gått grundkursen.

– Jag tycker att lokalförsvar och beredskap är viktiga frågor – och eftersom en stor del av deltagarna här är ålänningar verkar det vara fler som tycker det.

Militärradio

I en föreläsningssal står rad efter rad av gröna lådor. I grupper om tre slår sig ålänningarna ner i bänkraderna. På schemat står grundläggande signal - och sambandsutbildning. I lådan framför sig har de en finsk digital militärradio av modellen LV241. De ska nu lära sig hur den plockas ihop, sätts på, ställs in och till sist kontrollera att de får kontakt med varandra.

– Det är lite annat än den vanliga jaktradion det här, säger Christian Hansén.

Han berättar att ett gäng av de aktiva från Ukrainahjälpen är på plats, och både han och hans fru valde att haka på.

– Som jägare har jag ett vapenintresse och både min pappa och min äldsta son har gjort militärtjänstgöring.

Om den här kursen hade ordnats på svenska för tre år sedan, hade du åkt då?

– Nej, jag tror att det är den nuvarande situationen som avgör, även om den här kursen förstås inte handlar om att utbilda oss till militärer.

Sopplunch

Klockan är elva och det är dags för lunch. För dagen serveras fisksoppa (en och en halv skopa per person), två knäckebröd, två ostskivor och ett muffins till efterrätt. I kanistrar finns saft att dricka. De flesta intar maten på stående fot, andra tar tillfället i akt till en stunds vila och sätter sig direkt på golvet.

Sandra Listherby, konsult i offentlig upphandling och kommunstyrelsens vice ordförande i Jomala, får inta måltiden snabbt, hon ska nämligen snart lösa av några av de andra deltagarna i matutskänkningen. Hon blev tipsad om kursen av en bekant.

– Jag tycker det är bra att det här ordnas på svenska, det ger goda möjligheter för oss ålänningar att kunna bidra och engagera oss inom ramarna för demilitariseringen och neutraliseringen. Sedan får man ta i beaktande att det här är en grundkurs – ingen av oss kan i dagsläget svara på vad vi är villiga eller kan göra i ett skarpt läge, säger hon.

De kvinnliga deltagarna får välja om de vill bo med endast kvinnor, eller sova i könsmixade utrymmen. Sandra Listherby valde det sistnämnda för att kunna vara en del av gruppgemenskapen på samma villkor som de andra.

Lösa pansarskott

Eftermiddagen ägnas åt flera delutbildningar och grupperna cirkulerar mellan olika punkter. Energinivån har gått upp igen.

I en skogsdunge pågår flera olika övningar och en skottsalva ljuder längre in bland träden.

På marken, bland tallkottar och barr, ligger flera högar med pansarskott av modellerna 66 KES 88 och 112 Apilas. Bakom en sten står en liten plastburk med färgglada klubbor. Den ser malplacerad ut i sammanhanget, men ska snart få sin förklaring: Den som först klarar av förberedelserna och är redo att avfyra får välja en klubba som belöning.

– Tulta (eld)!, ropar instruktören till gruppen, som står uppställd axel mot axel längs en rak linje.

Hade det handlat om skarpa pansarskott skulle en tryckvåg ha skjutit ut från pansarrörens bakre del och trumhinnorna skulle troligen ha tagit en del stryk. Men nu rör det sig om simulatorskytte där deltagarna ska försöka träffa ett prisma och det hörs endast några frustrerade suckar från någon som krånglar med utrustningen. Snart står det klart att det är Emilio Eklund, som med tiden 10,11 sekunder, vinner klubban.

Emilio Eklund är en av de yngsta ålänningarna i Säkylä. I sommar ska han och hans kompisar inleda frivillig militärtjänstgöring. Totalt är de nio stycken som åker till Dragsvik, berättar han.

– Jag vill göra någonting för mitt land. Den här kursen ser jag mest som en kul grej.

Får beröm

En bit bort ger Karl Nordlund, till vardags räddningschef vid Mariehamns räddningsverk, order till sin grupp att rycka fram. Han har utsetts till gruppchef, och har som sådan i uppgift att hjälpa sina gruppmedlemmar – helt enkelt se till att de får den information de behöver, infinner sig på rätt plats vid rätt tidpunkt och att de har behövlig utrustning med sig.

– Jag har alltid varit intresserad av Försvarsmakten och dess arbete, och överlag av hur den inre säkerheten fungerar. Det här ser jag som ett tillfälle att få lära mig något nytt och kunskap är aldrig tung att bära med sig.

I och med att Karl Nordlund jobbar inom räddningstjänsten är han reserverad inom det civila försvaret.

– Där är vår uppgift, förutom brand och räddning, att se till att civilsamhällets basala funktioner ska fungera. Men även Försvarsmakten kan i ett skede behöva stöd av det övriga samhället för att fungera. Det handlar om att knyta ihop en helhet.

Lugn stämning

Emma-Lina Karlsson och Christophe Jourdan springer från ett träd till ett annat. Gruppen är utsatt för imaginär beskjutning och Karl Nordlund faller till marken. Deltagarna har precis lärt sig första hjälp i strid och vet vad de ska göra. Några släpar bort sin chef medan de andra täcker dem. Efteråt, när Karl Nordlund rest sig och borstat bort den värsta smutsen från kläderna, får de beröm av Kari Rönnqvist.

– Jag är överraskad med tanke på att det är första gången flera av dem håller i ett stormgevär.

Överlag är jargongen från utbildarnas sida hjälpsam och avslappad. Här råder ingen stenhård militärisk disciplin, även om deltagarna förväntas lyssna noga och göra som de blir tillsagda.

– Det är lätt för oss att falla in i det strikta tankemönstret från militärtjänstgöringen, och vi måste ibland påminna oss om att vi inte är Försvarsmakten utan en förening som erbjuder en tjänst och som har kunder. Skulle vi sätta folk på att springa fem varv runt kasernen får vi inga nya människor på våra kurser, säger Alexander Aminoff som är säkerhetsansvarig under helgen.

Minering

Annika Kahnberg, klinikchef vid ÅHS BB- och gynekologklinik, är i full färd med att gräva ner en bandmina i den sandiga jorden. Just den här minmodellen används för att oskadliggöra bepansrade fordon. Liksom Karl Nordlund har hon utsetts till gruppchef och hon tackade ja till uppdraget direkt.

– Det första jag frågade var om man måste kunna finska och där blev svaret nej, säger hon.

Hur kommer det sig att du valde att gå kursen?

– Det känns som att Åland är ett strategiskt mål för Ryssland och vad händer och vad gör man om ryssen kommer dit? Jag kände att jag inte hade någon aning och behövde veta mer om det finns någonting man kan göra.

Vill kunna bidra

Christophe Jourdan konstaterar att majoriteten på Åland inte gör militärtjänstgöring.

– Den här kursen gör att vi får lite mer lokal beredskap oavsett vad som händer, både vid olyckor och vid värre saker. Vi får ytterst koncentrerad kunskap på kort tid, hittills har kursen varit bra. Mycket kan man redan eller förstår om man använder lite sunt förnuft, men sedan är det också en del materiallära.

Vad tänker du att du skulle göra med kunskapen i en krissituation?

– Man hoppas det skulle finnas någon typ av samordning på Åland, och jag tror att vår huvudsakliga funktion skulle vara att vara behjälpliga med lokalkännedom och förberedelser tills de lite hårdare pojkarna kommer.

Har du funderat på att gå med i någon annan frivilligorganisation?

– Jag har gått med i reservistföreningen, och man har pratat om att den kan vara en samhällsresurs oavsett vad som händer.

Erik Brunström, kommundirektör på Vårdö, går kursen som privatperson. Han kommer ursprungligen från Sverige, där han gjorde vapenfri tjänst som brandman. Den senaste tiden har han engagerat sig i Vårdö och Sunds frivilliga brandkårer.

– Jag har ett intresse för och en nytta av att veta hur beredskap och befolkningsskydd fungerar, säger han.

Första hjälpen

Vi förflyttar oss in i kasernen igen för att gå igenom teorin kring första hjälp i strid.

Utbildaren ”Greyman” informeras om att en av deltagarna är läkare. När Greyman får frågan var man ska sticka för att, om behovet uppstår, punktera en lunga för att släppa ut övertryck i bröstkorgen passar han frågan vidare till Tora Bäckström, överläkare i kirurgi vid Ålands hälso- och sjukvård. Svaret kommer blixtsnabbt.

– Om ni har nyckelbenet där och bröstbenet här så sätt den gärna i mellanrum fyra, men gå inte för centralt utan håll er utåt.

Tora Bäckström säger till Ålandstidningen att hon funderar mycket på Åland ur ett säkerhetspolitiskt perspektiv.

– Man behöver vara beredd, får inte vara blåögd och jag ville se hur den här världen fungerar. Min dotter ska göra militärtjänst och jag tycker det är ett jättebra beslut.

Skjutit lerduvor

Utbildarna säger att det märks att flera av ålänningarna är jägare och vana vid att hantera vapen. Men när det är dags för simulerad stridsskjutning är det den oerfarne skytten Gustaf Mattsson som lyckas bäst och får en berömmande klapp på axeln. Han har tidigare endast skjutit två gånger i sitt liv – och då lerduvor. Men han lyckas få in en fullträff och även hans andra skott sitter fint samlade i mitten av tavlan.

Så här långt in på dagen börjar Gustaf Mattsson känna sig varm i kläderna. Annat var det kvällen innan, då han anlände till brigaden tillsammans med några arbetskamrater från Carus.

– I går kändes det lite överväldigande när vi fick våra vapen och skulle marschera i takt. Första marschen gjorde vi i våra egna kläder, och det kändes som att ”det här är inte jag”. Men det var annorlunda när vi fick våra uniformer och i dag har det känts riktigt bra.

Flera andra uttrycker under lördagen åsikter kring att situationen är dem främmande och ovan. Men ingen har ännu ångrat att de anmälde sig och några överväger också att gå höstens fortsättningskurs.

– Men jag skulle hellre bära Ålands flagga än Finlands, säger en av ålänningarna med en nick mot sin överarm.

Högt motiverade

Klockan har hunnit bli 17 och medan grupp Bravo går tillbaka mot kasernen för att äta middag följer Kari Rönnqvist Ålandstidningens utsända mot grindarna och den vaktkur som är bemannad dygnet runt.

Frågan varför deltagarna rest till Säkylä har inte fått bara ett svar, utan flera. Men visst syns en tendens: Man vill bidra enligt sin förmåga.

Kunskap i lokalförsvarets olika delar ger uppenbarligen en viss känsla av trygghet, men frågan hur den nyvunna kunskapen sedan skulle omvandlas till praktisk handling i ett skarpt läge har ingen ett direkt svar på – åtminstone inte än.

Kari Rönnqvist är mycket nöjd över ålänningarnas kämparanda.

– Gruppen har inte varit här ens ett dygn och evakuerar redan sårade och utför elementär minering. Även om de fortfarande har långt kvar till stridsfältet visar de både vilja och motivation.

Fotnot: Inte alla deltagare på kursen vill vara med på bild. Deras ansikten har anonymiserats i bildredigeringen.