Ålandstidningen kör in på grusvägen i Långbergsöda, Saltvik, som leder fram till den gamla stenåldersbyn. När vi börjar närma oss ser vi två av landskapets bilar parkerade efter varandra i dikesrenen. Vi parkerar, kliver ut ur bilen och spanar omkring efter arkeologer. Ur ormbuskarna på andra sidan vägen dyker de  plötsligt upp, en efter en, och kommer och möter oss.
– Det här är Rödmyran, säger arkeolog Jenni Lucenius och spejar ut över ormbunkarna vid vägen.
Rödmyran är en stenåldersbosättning från ungefär 4.000 år före vår tideräkning.
– Boplatsen har legat vid inloppet till en grund vik.
Ursprungligen hade boplatsen två delar, men en förstördes när vägen anlades.
– Men det är länge sedan, långt innan stenåldersbyn, påpekar hon.
Flera redskap
I ormbunkshavet har de tre arkeologerna varsin grop de arbetar i. Groparna i fråga är en halvmeter bred kvadrat, ett litet titthål ner mot stenåldern. Segment för segment letar de sig ner mot fynden. Jenni Lucenius demonstrerar hur de arbetar genom att systematiskt dra igenom jordlagren. Till sin hjälp har hon ett öskar och en murarslev.
– Arkeologer använder andras redskap, de funkar bra till vårt arbete.
I Rudolf Gustavssons grop har de hittat ett fynd som för en lekman inte verkar så intressant.
– Jag har hittat lite svart jord, säger han.
Svart jord betyder att det finns kolspår som går att datera.
– Allt organiskt består av kol, och det är kolen som färgar jorden.
Den svarta fläcken i gropen är tecken på mänsklig aktivitet och kan bland annat vara från en eld, en härd eller en avskrädesplats.
– Arkeologin står med ena benet i det humanistiska och det andra benet i det naturvetenskapliga. Det är det som gör det så intressant, säger Jenni Lucenius.
I allas intresse
Projektet startade 2017 och är nu inne på sitt femte och sista år. Under åren har man grävt ut minst elva olika bosättningar.
– Syftet med projektet att utreda hur stora bosättningarna i Långbergsöda som finns på privat mark är. Det gjordes en kartläggning under 70-talet, men de områdena är ganska fyrkantiga, säger Jenni Lucenius.
I Långbergsöda är nästan alla bosättningar på privat mark. Genom att på nytt gå igenom området med modern teknik får man en bättre uppfattning om hur bosättningarna faktiskt sett ut.
– Ofta är de mindre än det område som drogs upp under 70-talet, men de kan även migrera lite, de kanske krymper i norr och växer i söder.
När alla utgrävningar är klara skriver gruppen en rapport som lämnas till landskapsregeringen.
– Utifrån rapporten kan de sen ta nästa steg.
Jenny Lucenius menar att projektet gagnar alla inblandade.
– Det ger tydlighet. Det hjälper myndigheter i myndighetsutövande, hjälper fastighetsägarna som vill använda sina marker och hjälper arkeologerna att få en bild av bosättningarna.
En spännande plats
När hon inte arbetar på kulturbyrån doktorerar Jenni Lucenius på Åbo Universitet.
– Jag studerar keramiken i Långbergsöda. Vilka teknologier man har använt och keramikens proveniens, var den kommer ifrån.
I bosättningarna har man hittat tre olika sorters keramik. kam-, grop- och kiukaskeramik.
– Det är olika kulturer som möts här på något sätt. Jag vill förstå vad det innebär, det här är en väldigt speciell plats.
Hon har en dröm om en större utgrävning i området.
– Jag vill ha en stor öppen yta för att få en bättre bild av bosättningen. Nu vet vi inte vad vi ser på när vi gräver groparna, vi vet inte om vi är i en hydda eller utanför, säger hon.
Arkeologerna menar att det finns mycket att lära sig av fornlämningarna.
– Till exempel har vi märkt att i de tidigaste kolfynden från eldar förekommer många olika sorters träd. Sedan händer något och det blir bara enbuskar som eldas, säger Rudolf Gustavsson.
– De kan ha exploaterat alla träd från öarna för sitt eget bruk. Det går emot bilden vi har av stenåldern där människan lever i harmoni med naturen, säger Jenni Lucenius.