En av de 137 som överlevde Estoniakatastrofen 1994 var Sara Hedrenius. Hon räddades efter många timmar ombord på en räddningsflotte och kom till Ålands centralsjukhus för vård.

I sin nya bok ”...det ser illa ut” skriver hon om sina dramatiska upplevelser, om livet efter och hur hon kommit till insikt om att de utredningar som gjorts är ofullständiga och har faktabrister.

– Jag har skrivit boken för att jag kände att det blev jobbigt när hålen i skrovet upptäcktes. Det ledde till en stormig debatt och utbredda konspirationsteorier. Det fanns liksom inget fokus och jag visste ju om att det funnits stora problem med haveriutredningen. Men jag hade släppt det, utbildat mig och gått vidare. Nu tyckte jag att det var läge att beskriva vad som hände. Det handlade om många som omkom och omfattande samhällsinsatser. Det är där som Åland kommer in och mina goda minnen därifrån, säger Sara Hedrenius.

Hon jobbar i dag med strategisk krishantering inom Röda korset och anser att upplevelserna från Estonia bidragit till hennes yrkesval.

Egen stödperson viktig

I boken beskriver hon med värme hur hon togs om hand på sjukhuset.

– Förutom vården fick jag ett enormt fint stöd under återhämtningen. Det gjorde att jag kunde förstå upplevelsen av ett bra stöd. Sjukhusledningen hade en plan och ansträngde sig verkligen för att göra sitt bästa. Alla som kom in fick en egen stödperson. Det var oerhört viktigt att ha en och samma person att vända sig till när man själv låg utanför all kontroll, säger Sara Hedrenius.

Hon konstaterar att det fortfarande är ovanligt och att krisberedskap är en resursfråga.

– Efter en stor olycka är man på tårna och prioriterar det, men efter hand som åren går faller det tillbaka.

I krishanteringen på Åland ingick också att genomgå en tidig debriefing tillsammans med de andra överlevande från samma flotte.

– Det var viktigt att få träffas och höra deras version. Vi kunde fylla i varandras berättelser och för mig var det lugnande att prata med dem. Jag hade ju mina minnen, men det var svårt att tro att det var sant, det var ju en händelse som sprängde alla gränser. Jag är glad att sjukhuset hjälpte oss att landa psykiskt, men enligt dagens rekommendationer skulle man inte göra så.

Trygghetens dialekt

Hon skriver exempelvis om hur fick välja om hon ville prata med någon.

– Jag hade inte energi att träffa mina vänner och pressen.

Sara Hedrenius valde dock att ge en intervju till Jan Helin på Aftonbladet och beskriver i boken hur hon fick hjälp att beskriva händelsen.

Minnena från den åländska vården är mycket goda.

– Att vara på Åland kändes för oss som att vara inbäddade i bomull, det var som en tidsfrist. Kontrasten från olyckan var så stor, det här måste vara den tryggaste platsen på jorden, skojade vi om. Där fanns en vänlig och omtänksam personal som talade med härlig åländska. Än i dag känner jag mig trygg när jag hör åländsk dialekt.

Bristfällig utredning

I boken skriver hon också om hur livet blev efteråt och följer sedan de utredningar som gjordes om varför färjan sjönk.

– Jag började läsa alla utredningar och blev frustrerad över hur stora brister det finns. Eftersom Estland inte hade resurser och Finland inte var intresserade så fick Sverige huvudansvaret för utredningen. Exempelvis låg felaktig information till grund för att inte ta upp några offer. Det fanns omkomna som låg vid sidan av fartyget som kunde ha bärgats, men beslutet blev att inte ta upp någon alls, säger Sara Hedrenius.

När sedan lagen om gravfrid stiftades skapade det problem för haveriutredningen och de fortsatta undersökningarna.

– Då journalister 2020 upptäckte hålen i skrovet stödde det de experter som tidigare sagt att det sannolikt var därför färjan sjönk så snabbt.

Ifrågasätter myndighetsroller

Hon påpekar också att det finns mycket som talar för att det pågick hemliga privata militärtransporter mellan Estland och Sverige.

– Dessutom stod de svenska myndigheterna varandra nära och deras oberoende kan ifrågasättas. Sjöfartsverket var både tillsynsmyndighet och ett vinstdrivande verk, det är ingen bra kombination.

Enligt de officiella utredningarna berodde förlisningen på ett trasigt lås till bogvisiret och två kraftiga vågor, men enligt Sara Hedrenius har många bevis på att fartyget inte var sjödugligt undanhållits.

– Redan när rederiet tog över henne hade Estonia allvarliga fel. Graverande är att klassningssällskapet Veritas anlitade Sjöfartsverket för besiktningen. Man visste också om att hon trafikerade på dispens. Det var femte gången färjan hade fått tillfälligt certifikat och underhållet var eftersatt. Egentligen skulle hon inte ha fått lämna hamnen.

Välkomnar ny utredning

I arbetet med sin bok har hon också intervjuat Jan-Tore Thörnroos, som var befälhavare på Mariella och först på olycksplatsen.

– Han har berättat hur mycket sjösäkerheten förbättrats på grund av Estonia och även som följd av den generella utvecklingen under årens lopp.

Statens haverikommission i Sverige har nu öppnat en ny utredning om Estonia, som inger hopp hos Sara Hedrenius.

– Jag hoppas att man ska titta på problemen i den gamla utredningen och räta ut de många frågetecken som finns. Hittills har kritikerna misstänkliggjorts som konspiratörer, men nu måste fakta tas på allvar och politikerna ta sitt ansvar.