Med Antonin Dvoráks (1841–1904) ”Slaviska Danser för fyrhändigt piano”, öppnades Katrina Kammarmusik 2023. Vid flygeln satt de två mycket skickliga pianisterna Bengt Forsberg och Peter Friis Johansson. Antonin Dvoráks Slaviska danser är lättsamma och dansanta med musikelement inspirerat av tjeckisk folkmusik. Årets tema för festivalen är ”Rörelse” där varje inslag förväntas innehålla någon slags rörelse. Känslomässiga, fysiska eller musikaliska rörelser, där Slaviska Danser passade mycket bra in i temat.
Vi möter därefter cellisten Kati Raitanen i en kort komposition av Johan Ullén (1972-). Verket är ur ”The Dark – i Psychological Tango Traits: Love Thyself (Narcissistic)” för solocello. Kati Raitanen berättade med glimten i ögat om varför just hon fått äran att spela detta verk. Vi lyssnade till en ensam cello spelad i långa toner, knäppande pizzicaton, och enstaka ackord. Möjligen ingår några kända toner från Bachs cellosvit i G-dur. Kati Raitanens stråke hörs fast och säkert och är i ständig rörelse. Ett trevligt och roande inslag.
Fint var det sedan att lyssna till Ralp Vaugham-Williams (1872–1958) ”Songs of Travel”, text av Robert Louis Stevenson. Sångerna är komponerade av Stevensons texter om att resa och reflektera. Solist är barytonsångaren Jakob Högström, och vid pianot superskicklige Bengt Forsberg. Några av sångerna stannar kvar inom mig som ”Let beauty awake” och ”The roadside fire”. Jakob Högströms vibrerande röst är vacker och uttrycksfull och textningen mycket tydlig. Lite stelt sjunget i vissa passager och en del pianissimotoner kunde inte klinga ut helt i den fullsatt kyrkan.
Konstnärliga ledaren Cecilia Zilliacus bjöd också stort på sig själv i uruppförandet av ”Mit Emsigen Schritten” (med livliga steg) för soloviolin och koreografi. En komposition av Britta Byström (1972-) och koreografi av Joakim Stephenson. Utstyrd i en 50-60-talsstil bestående av illgrön klänning, vita glasögon och uppsatt hår rörde sig Cecilia fram längs kyrkgången. Det är en ”diva” vi möter bakom förklädnaden, som spelar och kråmar sig medan hon ibland slår på en triangel. Det här är en ny Cecilia, inte den vi tidigare mött i frenetiskt solospel. Den klassiskt spelande Cecilia kan man höra senare i festivalen.
Konsertens höjdpunkt för mig var Antonin Dvoráks pianokvintett A-dur spelad av cellisten Daniel Thorell och violinisterna, Edvard Erdal, Arvid Resare och Sonoko Miriam Welde. Vid pianot satt Peter Friis Johansson. Den här musiken och det sätt som musikerna spelade på var så imponerande. Jag njöt stort genom alla fyra satser, särskilt den första satsens ”Allegro ma non tanto”, med cellons inledande romantiska stråkdrag. Dvorák är en otrolig mästare på vackra melodier. Och här fanns både fysisk rörelse i spelet och stor känslomässig rörelse för lyssnaren! Härligt!
Eivor Lindström
