I förordet till sin nya Finlandshistorik ”Finland 1800-nånting. 1807-1917” kallar sig Alfred Backa historisk komiker snarare än komisk historiker – en deklaration som väl förmedlar det skojfriskt anarkistiska tonfall som präglar denna innehållsrika historieskrivning.

I ett stort antal korta men omsorgsfullt formulerade notiser, beskriver Alfred Backa Finlands utveckling från det att Ryssland tar den tidigare svenska östra landshalvan, fram till ryska revolutionen 1917 som erbjuder Finland möjligheten att bryta sig loss och bli självständigt.

Högt och lågt blandas frejdigt. Alfred Backa har en förkärlek för udda personer och färgstarka anekdoter. Jakob Judén hette en ung man som vid början av 1800-talet gick miste om en karriär som translator vid regeringskonseljen då han som varm anhängare av finska språket vägrade använda finskfrämmande bokstäver som z och x. Eller hur Toivo Niskanen och Elsa Nyström 1913 förevisar dansen tango på Apolloteatern. De dansade långsammare än man gör i Argentina, utan kroppskontakt eller frivola rörelser, skriver författaren: ”Ja, tangon blev finnens dans, men bara efter att all livsglädje tagit ur den”.

Han tryfferar med internationella händelser som vulkanutbrottet 1815 – ”året utan sommar” – i Tambora i Nederländska Ostinden vars askmoln skymmer solen, sänker temperaturen i norra Europa och orsakar missväxt. Hur apotekaren. John Stith Pemberton 1886 börjar saluföra ”Pemberton's french wine coca”, vars alkoholfria version med tiden kallas coca cola.

Men de många och underhållande sidospåren stör inte bokens röda tråd som ändå är Finlands historia.

Åland förekommer bland annat i redovisningen av Bomarsundsslaget 1854: ”Även den åländska skärgården har fått militär påhälsning, den ståtliga fästningen Bomarsund har intagits och förstörts. Det var 12.000 franska soldater och åttio engelska och franska skepp som var med i belägringen, men ortsborna stördes inte nämnvärt. De är vana med härjande turistgrupper om somrarna”, skriver Alfred Backas.

Om demilitariseringen 1856: ” Krimkriget är slut, och Rysslands förlust har konsekvenser också för oss. Till exempel får det inte längre finnas flottbaser på Åland. Bomarsund får stå kvar, men endast som ett tråkigt museiföremål som enstaka turister besöker och säger ”jaha, det var här det” för att sedan besöka det betydligt intressantare Kastelholms slott. Krigets utfall är en stor prestigeförlust för Ryssland och ett moraliskt nederlag, det sägs att huvudstadsinvånarna inte vill kalla de allierade som anfallit oss för skurkar och sjörövare, ty de betedde sig militäriskt korrekt, bättre än ryssarna. Även om vi återigen varit tappra och slagits i kejsarens krig så känns berömmet bitterljuvt.”

Om Mariehamns grundande 1861 konstaterar han att namnen kommer från en kejsarinna som är vacker men rätt oviktig i det stora hela, ”precis som Mariehamn”. Eller dialektalt skämtsamt om när Åland tillfälligt militariseras 1916: ”Trots att det varit avväpnat sedan Krimkriget har Åland igen blivit militärt. De talar om shuutövningar”

Det här är naturligtvis inte en bok att läsa från pärm till pärm för att lära sig Finlands 1800-talshistoria. För det är den varken heltäckande eller stringent nog. Men den är en rolig och informationsrik anekdotsamling att fritt botanisera i och låta sig glädjas av – samtidigt som man faktiskt lär sig ett och annat nytt.

Den generösa bildsättningen förhöjer dessutom den lustfyllda upplevelsen.