Johanna Häggblom är född och uppvuxen i Böle i Eckerö. Hon beskriver sin barndom som lugn och fin, i en åländsk idyll med mormor och morfar ständigt nära. Men trots detta känner hon sig inte riktigt som en ålänning. Johanna ser sig som ålänningen som aldrig helt platsat på Åland, och kan därför relatera till inflyttade och deras tankar och känslor kring samhället här.

– Jag flyttade till andra sidan Åland, till en kommun där jag inte har någon släkt och som jag inte heller har någon koppling till. Det kanske inte är långa avstånd på Åland, men när man är uppvuxen i en helt annan kommun är det en främmande känsla att byta till en annan kommun utan några nära och kära tätt intill.

Men Johanna är en handlingskraftig kvinna. Hon insåg att hon ville komma in i samhället i sin nya hemkommun, och blev snabbt en del av föreningslivet i Lemland. Bland annat marthorna och Röda Korset lockade henne.

– Jag ville lära känna människor i kommunen, och jag fick lära känna så många starka kvinnor. Det är fantastiskt.

Prioritera sin tid

Johanna brinner för föreningslivet. Hon är engagerad i en lång rad olika föreningar och styrelser, och har varit det i flera år. Hem- och skola är en förening som ligger henne extra varmt om hjärtat och hon är en del av styrelsen för hem- och skola i Kyrkby högstadieskola trots att barnen lämnat skolan.

– Det verkar som att det finns någon sorts prestige i att vara föreningsaktiv. Som om man borde hinna med det. Men jag prioriterar min tid så att jag ska ha tid för detta. Inte har jag dåligt samvete för att jag borde träna i stället. Vi måste bli bättre på att berömma varandra, och själva se att det är okej att vara intresserad av det man vill och vill lägga sin tid på. Det finns ingen prestige i detta.

Hitta sitt nya jag

När det kommer till livet så här långt skrattar Johanna och säger att hon gjort det mesta fel väg. Hon började jobba extra vid sidan av skolan som 12-åring i en brödbutik i Eckerö. Sedan dess har hon jobbat med människor i olika former hela livet, bland annat med försäljning och inom restaurangyrket.

– Jag gick yrkesskolans sociokantlinje efter högstadiet, och efter det hamnade jag in på Evangeliska folkhögskolan i Vasa och deras musiklinje.

I Vasa trivdes Johanna jättebra och hon valde att bli kvar på Svenska handelshögskolans reklamlinje.

– Jag hade nog blivit kvar i Vasa om jag hade kunnat finska bättre, säger Johanna.

I stället blev det en flytt hem till Åland för att studera till servitör, och därefter några år i Sverige med jobb inom försäljning i sminkbranschen och på restaurang i centrala Stockholm. Johanna hann även återvända till Åland ytterligare ett varv för att studera till barmästare innan kärleken lockade henne hem till Åland igen permanent.

Alltid tillsammans

Tillsammans med sin sambo Fredrik bildade hon familj, och barnen Viktor, Olivia och Doris föddes år 2004, 2005 och 2008. Något av det bästa som hänt Johanna i livet var att bli mamma, trots att hon länge var inställd på att aldrig skaffa egna barn.

– Jag var hemma med barnen i sammanlagt tolv år. Det har alltid varit jag och barnen, de var med mig överallt. Jag jobbade även deltid i lekparken, och då var de där med mig. Jag blev som ett med barnen, på gott och ont. Eftersom jag var hemma så länge hade vi inte pengar i överflöd, men jag blev expert på att leta upp gratis aktiviteter vi kunde göra. Åland är väldigt rikt på saker att göra gratis. Vi satt sällan bara hemma och har gjort nästan allt tillsammans.

Johanna står nu vid ett vägskäl i livet, där vardagen börjar ta en ny form.

– Nu börjar de bli vuxna och hitta sina egna liv. Så nu ska jag försöka hitta en ny Johanna. Vem är jag utan barnen vid min sida alla dagar? Det är svårt. Man pratar inte om det, men det är svårt att hitta en ny identitet efter att barnen lämnat boet. Jag har varit aktiv så länge, och haft så otroligt roligt med mina barn. De är världens bästa människor och jag har lärt mig så mycket om livet av dem. Så nu är jag lite rädd för att sakta ner.

Reflektion och utveckling

Men Johanna kommer inte få långtråkigt, trots barn som lämnat boet. Vid sidan av sitt arbete som barn- och ungdomsledare vid Lemland- och Lumparlands församling studerar hon även till socionom vid Arkada i Helsingfors.

– Även om studierna är flex och på egen tid är det högt tempo och svårt att kombinera med livet i övrigt. Jag har gjort det mesta tvärtom. Jag jobbade som mest när jag var ung och det inte räknades in på pensionen, och när jag borde ha jobbat som mest var jag hemma med barn. Och nu studerar jag.

Johannas lättsamma inställning till det mesta skiner igenom.

– Men vem är egentligen förberedd på sitt liv? Livet sker. Alla har sina egna utmaningar.

Hon låter fingrarna fara fram och tillbaka över virkningen hon har i händerna.

– Jag är verkligen så tacksam över de vänner jag har. Jag vet att det är svårt att få till en tid att träffa mig och att jag alltid kan verka upptagen. Men jag är verkligen så tacksam över så mycket.

Johanna lägger mycket tid på att reflektera. Efter varje läger eller helg med ungdomarna på jobbet tar hon sig tid att gå igenom sin egen insats.

– Jag tänker på vad som gått bra, och vad jag känner att jag kan utveckla. Och vad jag kan utveckla framåt. Det är en process som pågår hela tiden hos mig.

Skapar med händerna

Den som träffat Johanna och suttit ner med henne en stund är medveten om att hon alltid har ett handarbete nära till hands. Fingrarna snurrar snabbt runt virknålen samtidigt som hon pratar glatt och gestikulerar med full inlevelse. Hon slänger inte en blick på nålen och garnet framför sig. Det verkar nästan som att det sköter sig själv. Ändå vill hon inte kalla sig för en handarbetare.

– Jag tycker väldigt mycket om att handarbeta, men jag är inte jättebra på att få saker färdiga. Jag kan inte heller läsa mönster och sånt, så det blir lite vad det blir.

Däremot ser hon sig själv som en mästare på att köpa garn. Intresset för att sticka och virka kommer från Johannas mormor, som alltid skapade något när Johanna var barn.

– Handarbete för mig är nog mycket det här med att ha något i händerna, att skapa något. Och att se ett resultat av det jag gör. I mitt jobb är det mesta förebyggande arbete, att finnas där och stärka barnen och ungdomarna. Men man får ju aldrig se hur det faktiskt går, ett resultat av arbetet man gör. Men med handarbetet så ser jag vad det blir av det. Det är tillfredsställande.

Johanna ser sig som en allätare vad gäller pyssel. Även scrapbooking ligger henne varmt om hjärtat, en aktivitet som dock är på paus just nu. Pysslandet har även en meditativ effekt på Johanna.

– Jag är dålig över lag på att bara vara och stanna upp. Jag borde bli bättre på att sätta mig ner vid vattnet och bara vara där i stunden. Men stickar jag så kopplar jag av på ett sätt i alla fall.

Radera ordet skam

Om fem år hoppas Johanna att hon haft orken att fortsätta sina studier, och i alla fall nästan är klar med dem. Hon hoppas även på att få fortsätta ha en jättebra relation till sina barn, och människorna i deras liv. Att få fortsätta bidra till samhället är också viktigt för Johanna.

– Och så hoppas jag på att få skratta mer än vad jag gör nu. Jag skrattar alldeles för lite. Det finns så mycket måsten här i livet som kväver det där hjärtliga skrattet som barn har kvar.

Johanna funderar en stund innan hon ler finurligt.

– I framtiden hoppas jag även att vi kastat bort ordet skam. Jag är så less på skam. Det kommer ju nya ord till ordlistan hela tiden, då kan man ju faktiskt ta bort något också. Och då tycker jag vi ska ta bort ordet skam.