Karin Erlandssons Runebergsprisbelönade sagoroman ”Nattexpressen” är en fantasisprakande och lyckligt infallsrik historia om saknad och minnenas helande betydelse. Skriven som en adventsbok i 24 kapitel längs en magisk tågbana bygger den en helt egen värld full av färgstarka påhitt.
Hur ska en teaterversion utan Broadwaybudget lyckas visualisera bokens vildvuxna technicolor-äventyr i Alandicas lilla blackbox? frågar jag mig inför onsdagens premiär på teater Ofelias uppsättning.
Det går alldeles utmärkt är det korta svaret.
Med full respekt för Karin Erlandssons grundberättelse har Jenny Lantz gjort en dramatisering som står på egna ben. En del av bokens sidospår är bortrensade och handlingen har renodlats på ett lyckat vis.
Berättelsen, i korthet, går ut på att 11-åriga Danjas mormor försvinner sedan hon gett sitt barnbarn det mystiska uppdraget att vrida om en okänd nyckel två gånger. Det visar sig att det finns en magisk tågbana där tåget Nattexpressen går utanför mormors hus. Danja inser att hon måste åka med tåget som rör sig både genom landskapet och tiden för att leta efter mormor på någon av de 24 stationer som finns. Ombord finns flera andra som letar efter försvunna anhöriga. Men tågbanan är inte riktigt färdigbyggd och innan den är helt klar kan inte de försvunna återvända. Det verkar som om nyckeln har med färdigställandet att göra, men någon därute försöker motarbeta det ...
Huvudrollen som Danja görs stabilt av rutinerade Ylva Hagmark-Cooper. Hon har en fullständigt naturlig scennärvaro och laddar sin Danja med orolig envishet. John Farell gör en minnesvärd insats som energiskt prillig ingenjör med stora skyddsglasögon och hölster för alla sina ritningar. Annelie Åkerblom spelar mormor med det återhållna vemodet hos någon som håller på att förlora sig själv i åldrandets dimma. Klara Karlsson gör Danjas storasyster Nanda, med till ytan tuff energi. På vägen träffar Danja Konrad, spelad av Frode Lantz, som letar sin försvunne pappa. Hennes oroliga föräldrar spelas av Stefan Gustafson och Sabina Melander och Linda Eriksson gör bland annat den steampunkosande lokföraren. Konrads oroliga mamma spelas av Linda Blix och Vilja Eriksson och Meja Eriksson spelar spårare som de letande kallas. Regissör Nicklas Lantz gör själv rollen som den korrekte konduktören Ulf som för säkerhets skull vill rapportera allt som händer hem till tågbolaget Kronometern.
Nicklas Lantz scenbygge är imponerande i sin mångsidiga enkelhet. Fonden utgörs av mormors stora skänk i två våningar som kan vändas och bli till interiören på några av de olika stationshusen. En plattform framför fungerar som både scen och perrong. Rent briljant är scenlösningen där en liten tågkupé med stolar och bord reser sig ur scenen när man lyfter på en lucka.
Tåget består av skådespelarna som trampar fram på led i takt med skenskarvarnas sjungande. Det är teatermagi när den är som renast och finast.
Ett fåtal gånger är det lite svårt att höra vissa repliker, någon gång hamnar en skådespelare utanför ljuset. Men det är bara små randanmärkningar på en lyckad föreställning som framför allt präglas av samma galna lekfullhet som Karin Erlandssons bok.
