Året är 1724 och platsen den lilla byn Godalming i sydvästra England. Hela landet häpnar när ryktet sprider sig att den fattiga kvinnan Mary Toft föder fram kaniner. Kaninen har en speciell betydelse i det ojämlika samhället där den fattiga delen av befolkningen inte tillåts syssla med kaninuppfödning, vilket annars är traktens stora inkomstkälla. De medellösa hänvisas istället till magra påhugg på de besuttnas fält. Mary tjänar en penny om dagen medan hertiginnan av Richmond sorgfritt lägger 12 shilling på en snygg rock åt sin tama apa Cosima. Namnet Cosima härrör från grekiskan och betyder ordning och harmoni. När hertiginnan betraktar sin apa i dess nya rock känner hon just ordning och harmoni, konstaterar författaren med den sardoniska och underfundiga humor som präglar berättandet.
Det är Marys svärmor Ann som får idén till bedrägeriet. Kanske i förhoppningen att de på något sätt ska kunna berika sig på det, men troligen mest med syftet att ta revansch. Om en utfattig kvinna kan föda fram sina egna kaniner kommer hela det orättvisa och grymma samhällssystemet störtas omkull, hoppas hon.
När den gravida Mary får missfall trycker Ann sålunda upp styckade kanindelar i hennes underliv och hävdar att Mary föder fram dem. Hon får med sig Marys svägerska Elisabeth och snart även Mr Howard, en läkare från den större grannstaden som ser sin chans till vetenskaplig berömmelse.
Berättelsen börjar hos kvinnorna runt den påvra barnsängen, och breddas allteftersom en lång rad framstående läkare och andra nyfikna herrar från London vallfärdar till Mary för att med hårda händer och empatilösa ögon undersöka hennes underliv.
Ingen tar notis om Marys lidande. Hon betraktas som en kuriositet, ett uttryck för kvinnokroppens många konstigheter. Till och med kungen intresserar sig och landets ledande manliga förlossningsläkare Richard Manningham undersöker Mary. Ett uppdrag som kom att prägla hans eftermäle då satirtecknaren William Hogarth avbildade honom trevande under Marys kjolar med en flock kaniner runt fötterna.
Hur det går för Mary ska inte avslöjas här, men den verklighetsbaserade berättelsen leder fram till en tillfredsställande final.
Noémi Kiss-Deáki, som skriver på engelska, har skapat ett helt eget litterärt språk som bygger på upprepningar av betydelsefulla detaljer. Resultatet är en lätt sagoartad, skenbart naiv berättarröst med prosapoetisk rytm, som effektfullt kontrasterar mot de ohyggligheter Mary utsätts för. Här och var kastar den allvetande berättaren in nutida ord och uttryck, som för att peka på berättelsens tidlöshet. Det är en gripande och originell historia som fängslar läsarens nyfikenhet med sina många märkliga vändningar. Lite sätter dock de många omtagningarna tålamodet på prov, även om de laddar berättandet med angelägenhet.
Fallet Mary Toft är inte okänt. I det intressanta efterordet beskriver Noémi Kiss-Deáki sina källor och hur hon lutar sig tungt mot i synnerhet Karen Harveys bok ”The Imposteress Rabbit Breeder”. Men få har som Noémi Kiss-Deáki förmått utvinna den skönlitterära potentialen i denna fantastiska och helt autentiska historia. Bedrägeriet fungerar som en fokuspunkt för att skildra de ojämlika villkor som präglade 1700-talets samhälle, den lilla människans desperata längtan efter upprättelse, tidens "vetenskapliga" syn på kvinnokroppen som en främmande och djurisk mekanism, titelfixerade ”betydelsefulla” mäns kamp om prestige, och medias sensationslystnad.
Som synes skiljer sig inte det tidiga 1700-talets perspektiv speciellt mycket från dagens.
”Mary and the Rabbit Dream”, som ännu bara finns på engelska, är kort sagt en originell och mycket läsvärd roman, och faktiskt något av en sensation ur ett åländskt litterärt perspektiv. Den märkliga historien och den drivna stilen avslöjar romandebuterade Noémi Kiss-Deáki som en driven författare. Det här är ett författarskap att följa med stort intresse.
