Det är svårt att recensera en revys kvaliteter utan att avslöja de bästa skämten, men jag försöker ändå. Ni får helt enkelt tro mig på mitt ord när jag säger att de flesta poängerna sitter klockrent. Premiärpubliken skrattar både gott och hjärtligt under de 2,5 timmarna, inklusive paustraktering som kvällen tog i anspråk.

Traktering och ålänningarnas förtjusning i gratisfika, är för övrigt ett av de ämnen som avhandlas då Kecke Lindbloms och Diana Lindmans äkta par, med kurrande magar, besöker en aktivitet de läst lite slarvigt om i kommunbladet.
 

Publiken älskar att se de båda revyrävarna spela mot varandra. De återkommer senare i ett mycket roligt och mycket kroppsligt och nästan obeskrivbart nummer om skönhetsnormernas krav på fasta rumpor och spänstiga tuttar …

Det är egentligen orättvist att lyfta fram enskilda aktörer och inte namnge dem alla. Saltviksrevyn har genomgående en mycket samspelt och bra ensemble, som dessutom sjunger helt godkänt. Det märks att de själva har roligt och det smittar av sig på oss i publiken.

Fast personligen måste jag erkänna att jag är extra svag för humortalangen Viveca Karlsson vars mimik och tajming är i världsklass. Dessutom var det roligt att se Julia Leman i revyn, senast gången var år 2008 berättade hon för Ålandstidningen. Hon var en utstrålning som gjord för scenen.
 

RevySkatt heter årets revy. Ett namn föreställningen till fullo lever upp till både vad gäller mängden skrattjuveler och de många skämten om politikernas sorglösa bortslösande av våra surt förvärvade skattepengar. I ett nummer presenteras till exempel en alternativ berättelse om hur det gick till när några pigga politiker hittade en elhybridfärja till salu, på Facebook-sajten ”Köp och gnäll”...

Möjligen är man för snäll mot politikerna, som mest klumpas ihop som ett inkompetent kollektiv, i stället för att pekas ut med namn. Det är ändå revy och en viss bitskhet mot makthavarna bör man tillåta sig. Ett lysande undantag är förstås det roliga numret om lagtingets vildar.

Det skämtas ordvitsigt om Kommunernas socialtjänst KST:s Kafkaartade labyrint av ickehjälpande avdelningar, alla med sina egna varianter på vad KST står för, som ”Kommunernas sällsynta tjänster”. Liksom om de många vargobservationerna och inte minst om ryska konsulatet och dess långsiktiga plan för pappa Putins datja Solkulla. Erica Ståhlman läser en välskriven pastisch på Nils Ferlins dikt ”Barfotabarn”, fast om en lagtingman på lagtingets trapp.

Revyn bjuder på 23 nummer och det går inte att nämna dem alla här. Ett par nummer är kanske heller inte lika roliga som de andra. Till exempel är konsulten som ska skola barnomsorgspersonalen i politiskt korrekt språkbruk lite väl konstruerad och övertydlig. Men det må vara förlåtet då helheten är så bra.

Även gräddtårtor behöver lite salt för att smakerna ska komma till sin rätt Britt-Marie Lindvalls sorgsna visa om det fattiga livet som ensam pensionär är på riktigt berörande.

Allt stabilt ackompanjerat av Guy Karlsson på piano. Och lika stabilt regisserat av Julia Westerberg.