Att marssnön faller och bäddar in landskapet i ett vitt täcke, märks inget av inne i Jomala kyrka under lördagskvällen. Här befinner sig publiken i ett pastoralt vårlandskap, blommade till tonerna av den förklädda guden Apollons flöjt, ur Lars-Erik Larssons verk ”Förklädd gud”.

Konserten inleds dock inte med den utan med åländske Jack Mattssons körsvit ”Vi vandrande själar” (1995), en tonsättning som bygger på andliga folkmelodier från svenskbygderna i Finland, vars texter bearbetas av Lars Huldén.

Det vilar något innerligt gladlynt och lite naivt över dessa andliga stycken. Kören är lite blek i början, i synnerhet mansektionen som inte riktigt tar i. Men framförandet växer och när man kommer fram till ”Färdpsalm” klingar rösterna starka och med självförtroende.

Kaj-Gustaf Sandholm trakterar orgeln med sedvanlig bravur. Fast lite stördes den musikaliska upplevelsen av ett tråkigt kvittrande biljud. Kanske dags för församlingen att se över sitt dyrbara instrument.

Sedan är det dags för konsertens höjdpunkt: Lars Erik-Larssons nyromantiska tonsättning av Hjalmar Gullbergs dikt ”Förklädd gud” från 1940. Sviten tillhör de mest älskade lyriska körverken i den svenska 1900-talsmusiken. Diktsviten ingår Gullbergs ”Kärlek i tjugonde seklet”, utgiven 1933, samma år som Hitler grep makten i Tyskland.

”Förklädd gud” handlar om hur guden Apollon döms att förklädd till människa under ett år tjäna som dräng hos kung Admetos i Thessalien. Men även om han till det yttre ser ut som en människa berörs allt levande av hans närvaro. När han spelar på sin flöjt spirar växtligheten. Gud finns och verkar även om jordelivets prövningar förblindat oss, menar Gullberg:

”Ej för de starka i världen men de svaga,

ej för krigare men bönder som har plöjt

sin jordlott utan att klaga,

spelar en gud på flöjt.”

En hoppingivande appell när det nu åter rasar ett blodigt krig i Europa. Hoppet genomsyrar även Apollons flöjttema som återkommer verket inom. En gladlynt och lite gäckande slinga som liksom säger ”jag finns nog här, fast ni tydligen inte alltid ser mig.”

Verket bygger på att en recitatör läser en diktstrof som sedan tas upp av kören, och ett par strofer senare även av två solister, en baryton och en sopran. Rutinerade skådespelaren Nicklas Lantz levererar de högstämda orden med inlevelse och projektkören gör ett bra jobb i att lyfta och bygga ut klangerna. Körpartierna är inte helt enkla, i sitt växlande emellan det intrikata och stundom nästan banala.

Men starkast lyser solisterna, den säkre barytonen Philip Björkqvist och i synnerhet Sofie Asplund med sin klockrena sopran. Solisternas bidrag är tidsmässigt inte speciellt omfattande i det dryga halvtimmen långa verket, men den stabilitet och kvalitet de skänker lyfter helheten till något utöver det vanliga.

Stockholms symfoniorkester är en ren njutning av lyssna till.

Det är bara att lyfta på hatten och tacka projektledaren och dirigenten Johanna Grüssner för modet och energin att låta projektkören spänna sin båge till bristningsgränsen, och gå i land med det. Ett mycket lyckat samarbete mellan professionella solister och musiker och hängivna amatörkorister.