– Det känns jätteroligt. Jag är lite kluven inför vad jag ser fram emot mest. New York är ju coolt, men Island känns faktiskt ännu mer spännande. Det är inte lika många som varit där.

Viggo Nyström vann förstapriset med sin uppsats ”Se människan bakom fasaden”. En text om det sorgliga i att vi människor, i stället för att visa våra unika personligheter, döljer oss bakom fasader för att passa in i olika sociala pussel. Vilket gör det svårare att lära känna varandra på djupet. (Läs texten här under artikeln.)

På plats i skrivsalen fick de tävlande ett antal rubriker inspirerade av Odd Fellows värderingar, och hade sedan tre timmar på sig att skriva.

– Jag började faktiskt med ett annat ämne men slängde det och började om. Det var när jag kom på liknelsen med människan och pusslet som det släppte.

Ställde en fråga

Han säger själv att skrivande inte tillhör hans centrala intressen.

– Jag går natur och håller mer på med den typen av frågor i skolan. Jag använde samma metod som där när jag skrev. Jag formulerade en fråga som beskrev ett problem, och presenterade sedan några svar och förslag på lösningar innan jag slutade med en sammanfattning.

Den 18-26 juli bär det av. Till ressällskap får han andra europeiska ungdomar som också vunnit sina lokala Odd Fellowsällskaps uppsatstävlingar.

Ellen Byman, Maria-Louisa Pfeifer och Jeanina Adolfsson hade också skrivit sig till final. Alla finalister fick diplom och ett bokstipendium  

Se människan bakom fasaden

Av Viggo Nyström

Att gömma sig bakom en fasad är sorgligt nog något som många människor gör. En fasad som tränger undan den man egentligen är, för att passa in i samhällets, arbetsplatsens eller kompisgruppens sociala pussel. På grund av dessa fasader uppstår en tanke om pusslet, som är att bitarna, som utgörs av människorna, likt fasaden är släta och tillgjorda för att passa in, vilket resulterar i att pusslet är totalt färglöst. Att lägga pusslet känns därmed som ett totalt meningslöst tidsfördriv. Att lära känna människorna känns därmed som ett totalt meningslöst tidsfördriv, då man tänker att dessa ändå bara är deras fasader.

Den vardagliga fasad som människor bygger upp, och de normer som fasaden byggs enligt, förvränger vår verklighet och gör att vi förlorar medmänskligheten inför människor i vår omgivning. Människors plats i vår världsbild fastställs enligt fasaden och våra förväntningar på dessa formas även enligt fasaden de byggt upp. Världsledare blir ansikten som representerar sina politiska åsikter och människor glömmer bort att även världsledare är människor. Personer tas ej för de människor de är, utan blir en förlängning av sina yrken eller gruppen de tillhör och behandlas enligt förutfattade meningar om yrket eller gruppen, då fasaden anses följa normen i dessa grupper. För att leva kärleksfullt, med omtanke om våra medmänniskor, krävs det att vi klarar av att se människan bakom fasaden.

För att se människan bakom fasaden krävs å sin sida att vi förhåller oss till henne på ett objektivt och rättvist sätt. Enligt Aristoteles formella princip om rättvisa skall lika fall behandlas lika, olika fall olika. Ändå behandlar vi människor enligt förutfattade meningar om religioner, kulturer och yrkesgrupper, trots att människor i olika grupper kan skilja sig enormt från varandra. Förutfattade meningar bör dock inte vara det som formar sättet vi ser på människor. Dessa förutfattade meningar är orsaker till alla fasader som byggs upp och att allt det goda undanhålls. Då vi klarar av att bortse från allt sådant och låter pusselbitarna färga sig själva, enligt hur personen handlar och vem hen är, kommer vi att upptäcka sanningen bakom fasaden.

Att se människan bakom fasaden är vitalt för att kunna se det goda i alla människor. Oavsett hur hård och vulgär fasaden hos någon är, finns där oftast en god människa bakom som önskar att hon skulle få komma fram och sprida sitt ljus i världen. Människan bakom är för hårt bunden av normer och bygger upp en fasad för att passa in och känna sig som en del av gruppen, trots att hon skulle accepteras precis som hon egentligen är. De tillgjorda fasaderna stärker sedan normerna och skapar ett ont kretslopp, vilket förstärker sig självt in i oändligheten. Genom att se bakom fasaden bryts kretsloppet och individualiteten samt den äkta människan och hennes godhet träder i stället fram. Utan fasaden uppstår kärlek och medkänsla. Det är enkelt att döma någon utgående från fasaden, men när man ser bakom den ökas ens förståelse.

Fasaden ersätter alltså människans individualitet och personlighet. Utan dessa två viktiga attribut försvagas vår omtanke om och medkänsla för människan och istället ses hon som en slät del i ett färglöst pussel. Då vi ser genom fasaden kommer vårt sociala pussel att utvecklas. Bitarna börjar sticka ut, färg börjar tränga igenom och plötsligt har det färglösa, släta fasadpusslet blivit ett vackert landskapspussel med klippiga berg och djupa dalar. Nu ser vi inte längre människor för deras plats i samhället eller den fasad de har, utan i stället ser vi den faktiska människan, som önskar att hon skall få komma fram och visa sig. Nu är pusslet inte längre meningslöst och tråkigt att lägga, utan tvärtemot är det ett fantastiskt och meningsfullt nöje att placera bitarna och låta människorna framträda så som de faktiskt är. Att se den genuina människan bakom fasaden är en fantastisk sak att vara med om, att göra det ger livet mening och glädje, och det är inget att ta för givet.

Människor är inte alltid som de verkar för främmande ögon. Människan bakom fasaden är sanningen. Omtanke och medmänsklighet människor emellan är otroligt mycket enklare om man ser sanningen bakom fasaden. Genom att oftare se människan bakom fasaden och visa henne att hon är accepterad och älskad, kommer mänskligheten att utvecklas och bli bättre, mer inkluderande och mer förstående, och det onda kretsloppet att avstå från sin individualitet för att undvika att bli dömd enligt förutfattade meningar skulle avslutas för gott.

Faktum är att människan inte är sin fasad, hon är inte sitt yrke, sin religion, sin sociala position, sin lön... Människan är sig själv. Och när man ser äkta människor bakom deras fasader och lär känna deras sanna jag, då ser man mänskligheten som det obeskrivligt fantastiska fenomen den faktiskt är.