När pojken var fyra år utreddes han för ADHD på barn- och ungdomspsykiatrin. Utredningen visade att pojken inte har ADHD. Nu, fyra år senare, har pojken svårt att lära sig att läsa och skolan och föräldrarna vill att pojken återigen får hjälp. Men tiden går, och trots att alla papper var inskickade i slutet av sommaren hade föräldrarna och lärarna inte hört någonting förrän pojkens mamma ringde i början av oktober.
– De berättade att de hade tagit beslut den 1 september om att han ska utredas. Men ingen har meddelat mig eller hans pappa om beslutet. Vi har inte hört någonting, berättar mamman. 
Speciallärare
Pojken har under sin skoltid fått hjälp av speciallärare, han ingår i en forskningsgrupp som handlar om barn med lässvårigheter och han har träffat skolans psykolog för utredning om dyslexi. Men då han i slutet av första klass fortfarande inte kunde läsa så bestämdes att man skulle ta ny hjälp av barn- och ungdomspsykiatrin. Föräldrarna skickade in de papper som behövdes, och i början av augusti skickade läraren in kompletterande uppgifter. Sedan har de inte hört någonting. 
– Vi sitter här och vet absolut ingenting. Tiden går och vi har inte hur mycket tid som helst. Jag förstår inte att det kan vara så svårt att ta upp telefonluren och ringa och berätta att de har tagit ett beslut. 
”Svävar i ovisshet”
För ett par veckor sedan hade föräldrarna ett nytt möte med skolan, där en åtgärdsplan presenterades. Läraren uttryckte då sin oro över att inget hänt från bups sida. Samma vecka ringde mamman till barn- och ungdomspsykiatrin och fick då beskedet att ett beslut tagits, en månad tidigare. 
– Vi förstår att det är väntetid innan man får komma dit. Men det är bättre att veta att ett beslut har tagits. Innan dess svävar man i ovisshet. Och läraren tycker att det är svårt. Hon ser ju varenda dag hur svårt min son har det och säger att någonting måste börja hända. 
Oro
Nu går pojken i andra klass och kan läsa ord med max tre bokstäver. Och mamman frågar sig hur det ska gå i framtiden.
– I trean ska han börja läsa engelska. Hur ska det gå om han inte kan läsa på svenska?
När mamman ringde till barn- och ungdomspsykiatrin i början av oktober sade de att en läkare skulle ringa upp henne samma vecka. Men ingen ringde. Först ytterligare en vecka senare hörde en läkare av sig. Beskedet då var att pojken ska bli utvärderad och att det troligtvis kommer att ske om någon månad.
– Han kommer att ha gått halva tvåan innan han ens kommer på utvärdering, säger mamman uppgivet.
Ålandstidningen har upprepade gånger försökt nå Eva Eriksson, klinikchef vid psykiatriska klinken. Hon har bett att få svara på Ålandstidningens frågor vid ett senare tillfälle.

Petra Dahlgren