För många ålänningar är Mikael Virta synonym med fotboll – och med skolvärlden. En del förknippar honom även med engagemanget som Facebookdebattör och numera också som ett ansikte på Tik Tok. Och så är han ju fembarnspappa.

– Jag är stolt över att alla mina fem barn är olika och gör sin grej, utbrister han.

Yngsta dottern Sally fyller år på samma dag som honom och när han fyllde 50 var det inte bara hans och dotterns födelsedagar, Åland United passade dessutom på att vinna cupen. I övrigt var 2020 ett jobbigt år.

– Allt gick åt helsicke.

Han beskriver ett år där inte bara coronan präglade samhället, utan även ett år då bland annat hans pappa dog och han gick igenom sin andra skilsmässa. Nu är han i en ny fas i livet.

Men för att backa bandet. Mikael föddes i Helsingfors, men redan när han var fem år flyttade familjen in i en bostad i en skola i Sibbo där hans mamma, som var barnmorska, fick jobb som vaktmästare. Efter sina två första skolår på just den skolan bytte han till en annan, eftersom familjen hade skaffat sig ett eget hus på landet. Fotbollen har hela tiden funnits i hans liv. Han minns hur han, vad som visar sig ha varit redan 1972, satt i sin farbror Nisses famn och tittade på en match mellan Tottenham och Leeds. Fotboll och ishockey, eller egentligen allt som hade med idrott att göra, fångade tidigt hans intresse.

– Det är hemskt, men jag minns VM i fotboll 1974. Man är väl lite sjuk i huvudet, säger han småleende med en muminmugg fylld med kaffe i handen.

Det var sommar och han var hos sin mormor i Pernå. Han minns särskilt Franz Beckenbauer och Gerd Müller. Bägge spelade i det västtyska laget som också vann VM. Men han nämner också VM i ishockey i Helsingfors samma år, liksom hur han minns friidrotts-EM och Nina Holmén som vann guld på 3000 meter. Då var inte heller hon ännu ålänning.

Sporten fanns dessutom med i Mikaels dagliga lekar. Han berättar otaliga sekvenser ur en kreativ barndom, som när han tog en plasthockeyklubba och fäste den med remmar på ryggen så att han sedan kunde ge sig ut och ”idka skidskytte”. Det är en energisk Mikael i barnformat som beskrivs. Han minns ett annat tillfälle när mamman, som hade jobbat natt som barnmorska, uppmanades att vara kommentator när han spelade ishockey. Vilket hon gjorde. Trött och slut. Liggandes. Men hon tog kommentatorskapet på finska, vilket Mikael då ännu inte behärskade.

– Så hon pratade en massa nonsens!

Hela tiden lekte han något. Det kunde vara friidrottsspel eller så lekte han tränare eller coach. Men han läste också en hel del. Och han pratade mycket.

– Redan då!

– Jag hade världens lyckligaste barndom!

Fotbollen dominerade

Vilken sport han ville syssla med själv kunde variera från dag till dag. Någon dag kunde det handla om backhoppning.

– Men när jag var lite äldre, kanske i åtta-tioårsåldern visste jag mer klart att det var fotboll jag ville hålla på med. Jag var en ganska duktig löpare. 1984, på våren, blev det mer organiserat. Min finska var ännu inte så briljant, men jag kontaktade HJK:s lagledare kring om jag kunde komma på deras träning.

Och så blev det. Första gången hjälpte hans farfar honom med att hitta rätt buss, efter det klarade han sig själv. Visserligen skjutsade och hämtade föräldrarna i mån av möjlighet, men oftast åkte han buss. Finskan, den blev bättre och bättre. I dag är han i princip tvåspråkig.

Redan tidigt fick Mikael förtroendet att vara tränare- och idrottsledare, bland annat för Ådalens idrottsförening i Sibbo.

– Och som 16-åring var jag ansvarig för två akademilag i stora Helsinki cup.

Då hade han redan sommarjobbat ett par år som idrottsledare. Som 17-åring var han sedan bland annat ledare för flickornas gymnasiefotbollslag. Han anmälde ett lag. Ingen av de hade spelat fotboll tidigare, men han ordnade träningar.

– Vi mötte två Helsingforslag. Det gjordes bara ett mål i turneringen, och det var vi som gjorde det. Då lottades vi mot Ålands lyceum. De kom med flyg och jag åkte och mötte dem med buss. Rektorn hade gett alla ledigt för den stora matchen. Vi förlorade med 15-0.

Han ler åt minnet, men är samtidigt allvarlig över förtroendena han fick.

–Jag bara gjorde.

Kring fotbollsdrömmarna då, säger han:

– Jag var tillräckligt naiv för att tro att jag skulle bli tillräckligt bra.

Han tänkte sig att Holland kunde passa honom, åtminstone till en början. Sedan kom verkligheten emot och han insåg att han inte skulle bli någon miljonspelare.

– Det blev division 1 som bäst. Sedan IFK Mariehamn ett par säsonger. Men jag gjorde det på allvar. Som jag gör med allt!

Lärarjobbet dök upp

Efter gymnasiet studerade han historia under ett år på Helsingfors universitet. Efter tiden i armén jobbade han med att plocka gurkor, men ville verkligen göra något annat. Han såg en annons om att de sökte en historielärare till Munknäs högstadieskola. Han fick jobbet. Där blev han kvar under fyra år. När han träffade kvinnan som skulle bli hans fru, ett par år in i lärarjobbet, gifte de sig rätt snart.

Mikael fullgjorde lärareutbildningen formellt som studerande i Vasa, men efter att han hade fått undan en mängd grejer kunde han göra det sista på distans. Våren då dottern Linda föddes följdes av en sommar då det blev naturligt att tillbringa den på Åland. Lindas mammas familj hade sommarställe på Gåsö, Järsö och Mikael själv flängde runt så mycket.

– Henrik Boström var tränare i IFK Mariehamn. De spelade i tvåan. Så jag ringde honom. Jag tränade i Helsingfors och åkte till Mariehamn och spelade matcher. Sedan ordnade IFK med sommarjobb på ÅCA.

Snart såg han att Kyrkby högstadieskola sökte historielärare.

– Jag hörde av mig dit och skickade in mina papper, och fick jobbet som lärare i historia, samhälle och religion. Vi hyrde en lägenhet i Jomala och jag spelade en säsong i IFK Mariehamn. Sedan köpte vi hus och så kom Emilia.

De blev helt enkelt kvar på Åland. Mikael blev tränare för Jomala IK, men fick sparken efter att laget hade förlorat sju matcher på raken. Efter det satte han igång distriktslagen på olika sätt. Och när Per Löfkvist hoppade av som flickornas tränare i sista stund blev det så att han, som då även satt i styrelsen, var den som fick uppdraget i stället. Småningom fick han uppgiften som tränare för IFK:s damer och även som regiontränare för västra Finland. Inför EM-kvalet i Azerbajdzjan 2008 fungerade han som assisterande tränare för Finlands damer U-19. Småningom blev han ombedd att bli assisterande tränare för Åland United.

– Från säsongen 2009 till 2015. Det blev mer och mer grejer runtom och sedan blev jag sportchef. Ända till 2015 var jag med på alla träningar.

På den tiden innebar det morgonträningar, kvällsträningar och matcher.

Holistisk lärare

Kring hur det kom sig att han började studera historia, säger han:

– Sista året i gymnasiet kom det in en vikarie som studerade historia. Jag visste vem han var. Han blev lite av en förebild. Jag ville testa på och sökte till Helsingfors universitet.

Han inser att den del av det som han undervisade i samhällskunskap i början av hans lärarkarriär numera återfinns i historieböckerna.

– Hela världen har förändrats. Människan har förändrats.

Sin lärarroll beskriver Mikael ganska krasst:

– Först var jag som en dålig kopia av min historielärare, sedan en mindre dålig kopia – till att ha blivit något helt annat

I dag skulle han beskriva sig själv som lärare som:

– Holistisk.

– Jag har hemskt svårt att komma ihåg årtal och namn. Men i högstadiet är det mer en fråga om relationer. Förhoppningsvis vill folk lära sig på grund av att någon tycker att jag är en hygglig kille.

Men han är också bekymrad över hur lärarrollen har förändrats.

– Det har blivit fråga om ett kansliarbete, säger han sammanfattande.

Han jämför lärarjobbet med ifall en skådespelare skulle ha samma utmaningar: att köra tre föreställningar på raken och däremellan ta emot kläderna i foajén.

– Det kan bli utmattande.

Omtumlande tid

Han har haft lite av en existentiell kris, inser han. Eller snarare en reflekterande period. En personlig sådan. Han kan dock inte tänkta sig att sluta med någondera av sina jobb. De två senaste åren är det första gången han överhuvudtaget har tänkt i de här banorna. Och även om han har funderat över det så vet han inte vad han skulle göra annars.

– Jag kan inte vara lärare på annat sätt. Nu har jag funnit mig själv, men vet inte om det räcker.

Nu är Steve Beeks tränare för Åland United och deras vänskap växte fram redan förra gången Steve var tränare för laget.

– Han sa att ”it may be a day when very good is not enough”(ungefär: det kan komma en dag när väldigt bra inte är tillräckligt, reds. anm.). Det har hållit mig vaken om nätterna, eller det som det symboliserar. Jag har inte varit på toppen av mitt liv och jag säger som min pappa, som aldrig fick någon livskris, sa: ”Månne det här är den där krisen nu då som inte har kommit”.

– Sportvärlden ändras.

– Och skolvärlden ändras, säger han och poängterar vikten av att bli trodd och fortsätter funderingarna kring lärarnas status – vilken den är.

För Mikael är det oerhört viktigt att man litar på att lärarna kan sin sak. Samtidigt säger han med viss förståelse för att föräldrar ibland kan uttrycka tvivel:

– Det var vi som hade den fria uppfostran. Därför är vi överbeskyddande föräldrar.

– Men ju mer konstnär man får vara, desto bättre, tror jag, tillägger han och funderar kring vad det skulle innebära för honom att ändra på sig själv eller det han gör.

När distansundervisningen inleddes, på grund av coronapandemin, startade Mikael en Youtube-kanal. Han var fast besluten om att det skulle gå att bedriva sin form av undervisning, även på distans.

– Nu kan jag inte vara så bra som då.

Summa summarum inser han dock att det skulle vara väldigt svårt för honom att lämna lärarjobbet – även om han fick möjlighet att bli hundra procent sportchef. Samtidigt inser han att han har svårt att hinna med allting, och att det ibland tyvärr får bli kompromisser. Han är alltid tio minuter sen.

– Jag blir arg och ledsen om någon tror att jag inte försöker, eller ifrågasätter min lojalitet till det jag gör!

Kanske är han lite ”dumnaiv”, inser han.

Genom åren har han engagerat sig i Facebookdebatter och visserligen har han tänkt tanken att engagera sig politiskt, men han har svårt att tänka sig vilket parti det skulle handla om.

– Jag vill förbättra samhället, ja, men inte vara i en grupp där man ska tycka emot någon annan. Inte det spelet!

Gärna romantiskt

En typisk dag i hans liv är just en sådan där knappast något riktigt blir som han hade tänkt sig. Det är många bitar som ska pusslas ihop, både privat, i skolan och kring fotbollen. När någonting hastigt förändras får hela hans planerade schema snabbt och flexibelt justeras om. Dagen för fototillfället är just en sådan dag, och fototidpunkten får justeras i sista minuten.

– Allt är lite sent och allt blir kompromisser som jag får styra till att funka, utan att någon annan än jag själv vet hur mycket sämre det blir än vad som varit planerat.

Av Mikaels fem barn finns tre på egna håll, medan de två yngsta delar sin tid mellan honom och deras mamma, halva veckan i i taget.

– Just nu har jag den mest uppbundna tiden. De dagarna som inte Sally är här gör jag allt – så mycket jag kan styra.

Lördagar och söndagar handlar hans tillvaro förstås om fotboll. Han vet inte hur han blir om han skulle vara ledig.

– Då blir jag säkert sjuk.

Han har dock numera en hobby. Han gör Tik Tok-videos där han representerar sig själv.

– Det började som en grej för min dotter Edit, säger han leende om hur det sedan fortsatte för egen del.

Även om det i övrigt varken finns tid för läsande eller särskilt mycket filmtittande just nu så händer det att de tittar på film när flickorna är hos honom.

– Då brukar Edit välja film. Jag tycker om romantiska komedier!