Arezoo Naely tar emot Ålandstidningen i sin ljusblåa villa i Godby, ombonat inredd med persiska mattor och mönstrade tapeter. Hon jobbar som närvårdare och har haft vaknatt. I vardagsrummet står tv:n på med direktsändningar från den iranska nyhetskanalen Manoto.

Den 13 september grep moralpolisen den 22-åriga Mahsa Jina Amini för att hon bar sin slöja ”fel”, tre dagar senare dog hon av misshandelsskador. Den unga kvinnans död har utlöst de största protesterna på ett decennium i Iran, människor i hela landet demonstrerar på gatorna för frihet och mänskliga rättigheter. Den islamiska regimen, som har styrt landet med järnhand sedan 1979, slår tillbaka med brutalt våld.

Arezoo Naely har inte sovit många timmar de senaste två veckorna, hon tänker på vad som sker i hemlandet och på sina nära och kära.

– När jag kommer hem från jobbet sitter jag bara med telefonen och bläddrar och har tv-nyheterna på. Plötsligt märker jag att det har blivit mörkt ute, och att jag har glömt att äta och dricka, säger hon.

Når inte familjen

Arezoo Naely kommer från Mahabad som tillhör de kurdiska delarna av Iran, för 28 år sedan tvingades hon fly hemlandet. Hon har vanligtvis tät kontakt med sin familj i Iran. Hennes 79-åriga mor Fatima Naely har beviljats visum för att besöka Finland två gånger, år 2000 och 2005. Sedan dess har de inte träffats fysiskt, men de pratar dagligen på telefon, skriver på WhatsApp och har videosamtal.

Men sedan en vecka har myndigheterna strypt tillgången till telefon och internet. Iran har tidigare blockerat internet för att hindra demonstranter från att organisera sig via sociala medier, och för att begränsa befolkningens och omvärldens möjligheter att se direktrapporter av oroligheterna.

– Förra veckan pratade jag och mamma på telefon, men det bröts ofta och vi hann inte säga så mycket, säger Arezoo Naely.

– Mamma vågar inte säga något. Linjerna kan vara avlyssnade, vi kan inte prata fritt.

Uppvuxen i fängelse

På Åland bor 89 personer som är födda i Iran, det finns alltså många som har anhöriga i landet och påverkas direkt av oroligheterna. I lördags samlades ett hundratal personer vid torget i Mariehamn för att visa sitt stöd för folket i Iran. När manifestationen nästan var på väg att upplösas tog Arezoo Naely till orda och höll ett tal där hon uttryckte frustration och maktlöshet. Orden kom direkt från hjärtat och berörde många.

– När Kaveh (Bahar reds. anm.) sade att nu ska vi avsluta och tacka kände jag ”för vad ska vi tacka?”. Den här situationen är mycket större än det här, det räcker inte att vi står på torget en stund och pratar. Jag vill att min röst ska höras så att folk får veta vad som händer i Iran, att flickor och kvinnor dödas. Det är inte normalt, säger hon.

Under sitt tal på torget sade Arezoo Naely att hon har sett sin bror avrättas och själv fängslats när hon var 13 år. Det var första gången hon berättade öppet om sina personliga upplevelser. Hon har en stark integritet och har tidigare inte velat prata om sin bakgrund. Arezoo Naely tror att det är svårt för människor att förstå vidden av den iranska regimens förtryck, och vad hon varit med om.

– Jag har inte velat säga till någon att jag har suttit i fängelse, för människor här förstår inte vad fängelse i Iran innebär. De kan missförstå och tro att jag har gjort något fel, här hamnar man ju i fängelse för att man har gjort något brottsligt. Men i Iran kan vem som helst hamna i fängelse, det är inte ovanligt, säger hon.

Utsattes för tortyr

Arezoo Naely anser att det är viktigt att människor utanför Iran förstår vad som händer i landet. Därför väljer hon att berätta om sina erfarenheter.

Arezoo Naely var enda flickan i en familj med sex pojkar. Hennes bröder var engagerade i den politiskt revolutionära rörelsen vars mål var att demokratisera Iran. Av det skälet straffades de av regimen och utsattes för förföljelse och trakasserier.

När Arezoo Naely bara var 13 år gammal greps hon och sattes i ett särskilt fängelse med kvinnliga politiska fångar.

– De grep mig och sju andra flickor i samma ålder. Rättegången för oss alla tog 45 minuter. Man gick in i ett litet rum där en mulla satt bakom ett skrivbord och läste upp vad man hade gjort och gav domen.

Arezoo Naely kom ut ur fängelset först när hon var 17 år. Hon minns sin tonårstid som svår, och saknaden efter familjen var stor.

– Det fanns två stora celler, en med politiska fångar och en med ”vanliga” brottslingar. Vi var 180 flickor och kvinnor i vår cell, jag tillhörde de yngsta.

– En gång sattes jag i isolering med 38 andra flickor i fyra månader. Vi hade ingenting, det kastades in lite mat. Det fanns ingen plats att ligga på, gick man på toaletten förlorade man sin plats. Men vi blev som systrar. I dag är vi utspridda i flera länder, vi har en Facebook-grupp och brukar träffas. Jag kallar dem fortfarande för mina cellkompisar.

Arezoo Naely är energisk och har nära till skratt, men när hon pratar om tiden i fängelset förändras blicken och ögonen fylls av smärta. Det finns traumatiska minnen av misshandel och tortyr.

– Det fanns ett pannrum i källaren där både värmen och ljudet var högt. Där inne fanns en blodig säng där man spändes fast i armarna och benen. Fängelsepersonalen piskade med kablar med knutar på. De frågade ”vad har du för skostorlek? ”, jag hade storlek 37. Men när jag kom ut därifrån hade jag storlek 45, fötterna var så svullna och blodiga. När man hade svimmat kastade de in en i cellen, säger hon.

Förlorade tre bröder

På ett bord i hallen står tre porträtt av unga, vackra män. Det är Arezoo Naelys bröder Saber, Saeid och Hamed. Ingen av dem blev mer än 23 år. Saeid var bara 16 år när han avrättades.

Saber Naely fängslades på grund av sitt politiska engagemang. Mamman Fatima Naely reste till Teheran för att hitta någon som kunde hjälpa henne att få ut sonen från fängelset. Det var Azeroo Naely, då 18 år, som var hemma när det knackade på dörren och hon fick ta emot dödsbudet.

– Saber hängdes i fängelset. När vi fick hem honom hade han blåmärken kring halsen, men han var jättefin.

Arezoo Naely blir berörd när hon talar om sina bröder, men hon har bestämt att hon inte ska gråta.

– Mina tårar ska omvandlas till hat mot regimen. Vad har man gjort för att dö när man är 23 år?

Flydde

Arezoo Naely gifte sig med en man som också hade suttit i fängelse av politiska skäl. Paret utsattes för svår förföljelse.

– Vi hade hela tiden poliser runt vår bostad. Vi beskylldes för allt möjligt och satt i olika förhör. Det var en ständig oro och stress, säger hon.

Det gick inte att leva kvar i Iran, de måste komma ut. Paret flydde till Turkiet, där de levde i två år i väntan på att ett europeiskt land skulle ge dem asyl.

– När vi intervjuades under asylprocessen reagerade min kropp med att skaka. De ville bara hjälpa mig, men det påminde för mycket om ett förhör. Det kan hända mig än i dag att jag hamnar i situationer som gör att min kropp börjar skaka okontrollerat.

Till slut fick de finsk asyl och kom till Korsholm utanför Vasa där de bodde i fem år, för att slutligen landa på Åland med sina två barn i slutet av 2001. Då levde de inte längre som ett par, och här har Arezoo Naely på egen hand byggt upp ett liv och utbildat sig till närvårdare.

– Ibland frågar de äldre ”hur kom du hit, var det på grund av kärlek?”. Då svarar jag ”ja, det var kärlek”. Jag kan inte sitta och förklara. Jag berättar inte om mitt liv, för det är inget någon annan kan förstå lätt, säger hon.

Hoppfull

Arezoo Naely upplever att många på Åland inte vet så mycket om Iran. Religionen genomsyrar hela samhället och det är i praktiken en religiös diktatur. Samtidigt är det ett välutvecklat industriland med stora resurser i form av olja och petroleum.

– Det är hemskt att se politiska världsledare sitta vid samma bord som Ebrahim Raisi (Irans president reds. anm.). USA:s president Joe Biden säger att han står bakom Irans folk, men sedan bjuder han in Raisi. Hur trovärdigt är det? Allt är ett politiskt spel som handlar om pengar, Irans skitolja styr allting. Det pågår ett blodbad på Irans gator, det har pågått i 43 år. Folk avrättas för ingenting.

Kraften i de demonstrationer som pågår i Iran väcker både smärta och hopp.

– Mina gamla sår har börjat blöda igen, och det strös salt i dem. Men det är något annorlunda den här gången, det finns en starkare kraft. Nu är det kvinnorna som står längst fram i ledet, säger Arezoo Naely.

– En släkting skrev förra veckan ”nu får du packa Arezoo, nu får du snart komma tillbaka”. De väntar på att något stort ska hända.

Runt Arezoo Naely hals hänger ett guldsmycke med formen av Iran. Hon har inte varit hemma sedan hon flydde för 28 år sedan.

Skulle du vilja åka tillbaka?

– Jag vet inte. Jag har väldigt blandade känslor.

Hon tänker en stund.

– Jo. Naturligtvis skulle jag vilja det.