Bertil och Marie-Louise Jobeus har fått avlösning. Den 31 augusti tar Ingrid Iremark över det svenska generalkonsulatet på Norragatan 44.
Bertil Jobeus har varit anställd vid utrikesdepartementet sedan 1972. Nu får paret äntligen rota sig för gott hemma i Sverige.
PORTRÄTT Han har varit ambassadråd på Island och pressråd i Washington. Han har tjänstgjort i Grekland, Japan och Finland. Alltid med Marie-Louise vid sin sida. Den sista augusti kan de blicka tillbaka på ett långt liv tillsammans utomlands.
- Vi träffades redan i gymnasiet. Vi var med i festkommittén och ordnade skoldanser och fester. Vi bar bord och stolar ihop, och försökte göra festerna så trevliga som möjligt för alla. Och vet du, det är samma sak med det diplomatiska livet. Man får bära mycket. Vi är trädgårdsmästare, lagerarbetare, servitörer och speditörer. Allt för att få alla att känna sig välkomna. I 50 år har vi hållit på med det. Nu ska vi få leva i vår egen takt, och själva bestämma vad vi ska göra. När vi har flyttat hem ska vi aldrig mer packa ned någonting. Nu ska vi vara hemma, tillsammans så länge vi lever, berättar Marie-Louise Jobeus.
Och hemma, det är i Småland. De har en gård mellan Västervik och Valdermarsvik. Den heter Fröjden.
- Den bondbyn har alltid utgjort rötterna för våra barn. De har alltid sagt att det är "mitt Sverige", vår plats dit vi har kommit hem under våra utlandsuppdrag.
Med överallt
Västervik har alltid varit navet. Bertil Jobeus har skrivit i Västerviks tidning under alla år, krönikor och betraktelser från utlandet.
Det ska sägas direkt: Paret Jobeus är inget vanligt ambassadörspar. De har blivit en del av det åländska samhället. De har varit med överallt - på marknader, i lagtinget och på teaterföreställningar. Men de har också bidragit i stor utsträckning till samhällsutvecklingen. Generalkonsulns röst var viktig när det gällde att garantera åländska ungdomar studieplatser i Sverige.
- När Roger Nordlund i närvaro av republikens president säger att Sverige, moder Svea, och Finland har gemensam vårdnad om Åland, så säger det mycket. Det är unikt att en talman i ett självstyrande område säger så till sin president. Det speglar de här sakerna. Och i det ljuset känns utbildningsfrågan, de svenska studieplatserna, extra viktig. Det blir naturligt att åländska studenter läser i Sverige, säger Bertil Jobeus.
Hur mycket fick du arbeta med den frågan?
- Jag lade ned väldigt mycket tid på det. Det är kanske den fråga jag arbetat mest med. Vi låg på, helt enkelt. Vid ett tillfälle var Nordiska rådet här, och då frågade en ledamot av riksdagen om det var någon särskild fråga som var extra viktig för Åland. Då bad jag om att få tio minuter för att förklara, och så berättade jag om utbildningsfrågan. Sedan uppvaktade vi Tobias Krantz (Sveriges högskole- och forskningsminister, red anm). Till slut ledde det till att vi fick ett beslut om att Åland skulle inkluderas.
Folk tackade
- Men det var ett arbete som bedrevs tillsammans med åländska politiker som Johan Ehn och Britt Lundberg. Den dagen då beslutet togs i Sverige gick jag ned till mitt lunchställe, och längs vägen kom folk fram till mig och tackade. Det har jag faktiskt aldrig varit med om förut. Det var spontana reaktioner av tacksamhet över att vi bidragit till något viktigt. Det är ovanligt, du vet, man ser sällan några konkreta resultat av diplomatiskt arbete, säger Bertil.
Under sin stationering på Åland blev konsulatet uppgraderat till generalkonsulat. I praktiken innebar det inget annat än att man fick en ny skylt på dörren, men det var en symbolhandling. Det innebar en uppgradering av verksamheten här ur utrikesdepartementets synvinkel. Relationerna mellan Åland och Sverige är så oerhört grundmurade. I maj hade vi ett regionmöte här med Sveriges ambassadörer i Norden, Baltikum och Polen. Flera av dem hade aldrig varit här tidigare. Vi har haft flera höjdare här från Stockholm, vi har haft besök av kulturutskottet, ledamöter i näringsutskottet, ja, till och med av budgetavdelningen på finansdepartementet. En gång hade vi 75 personer här, delvis för att besöka Havsvidden, och vi diskuterade åländska frågor. Jan Eliasson har varit här. Hans Blix också. Och statsminister, Fredrik Reinfeldt. Och kronprinsessan.
Hur lyckades du få hit henne?
- Med hårt arbete. Kungaparet var på Island 2004. Då pratade jag med kungens närmaste man, Ingemar Eliasson. Jag sade att "kan inte vi jobba för att det kommer en kunglig person till Åland?". Den viktigaste diplomatiska kvaliteten är att ha tålamod. Så jag höll kontakten med hovet. Jag pratade med hovmarskalken som rådde mig att ta upp frågan med Elisabeth Tarras-Wahlberg. Hon har jobbat på UD förut, så vi har faktiskt varit kollegor. Sådant är viktigt. Hon sade att hon behövde tala med kungen och drottningen, och att det krävdes en skrivelse. Jag framförde det till Roger Nordlund som författade en inbjudan. Sedan återkom UD, och det knöts en rad kontakter. Det är alltså en relativt lång körsträcka innan man kommer fram till ett beslut, och någon måste ta initiativet. Men faktum var ju att ingen svensk kunglighet varit på Åland på 200 år, och då var det Gustav IV Adolf, och han var ju inte på besök. Han försökte rädda kvar Åland i det svenska riket.
Styrde Albanus
- Man får skriva post it-lappar till sig själv. "Ring tillbaka om två veckor" kan det stå. Jag ringde rätt många gånger, och jag fick känslan att man ville säga "snälla generalkonsuln, lägg krutet på något annat i stället".
Men kronprinsessan kom till slut. Att hon styrde Albanus genom Lemströms kanal pratas det fortfarande om.
Det talas ibland om Sveriges ansvar för den svenska kulturens fortlevnad på Åland. Hur är kunskapen om Ålandsöverenskommelsen i Sverige?
- Hos de som jobbar med folkrätt är kunskapen mycket god. Samma sak i statsministerns kansli. Hos yngre tjänstemän och hos en del riksdagsledamöter är det väl lite av ett kunskapsvakuum, men i övrigt är medvetenheten mycket stor. Carl Bildt är också en expert på det här. I ett läge där en fråga som berör Åland kommer upp är det ingen hemlighet vad som gäller. Även om frågan är snart hundra år gammal är den fortfarande aktuell.
Så det finns ingen risk att Sverige glömmer sitt ansvar för Åland?
-Nej. Vi har ett moraliskt ansvar för det svenska språkets ställning. Vi har så goda kontakter mellan Sverige och Åland att något slags negativ effekt i relationerna är helt otänkbar. Vårt goda förhållande är genuint.
Att många ålänningar är oroliga för det svenska språkets utveckling på Åland känner generalkonsuln förstås till. Men han svarar diplomatiskt på frågan om han ser några överhängande risker för språket - med en jämförelse från Sverige.
Kräva hjälp på finska
- Här tycker jag att det är väldigt intressant att regeringen i Sverige tagit beslut om en förvaltningsreform. Bor man i, säg, Eskilstuna kan man ringa kommunen och kräva att få hjälp på finska. Finns det ingen som behärskar språket får man medel för att anställa någon som gör det. Det har inte uppmärksammats i Sverige i någon större utsträckning, men det har uppmärksammats i Finland - att den finska regeringen ser att Sverige faktiskt gör mycket för finskan i Sverige.
Man skulle kunna hävda att du är lika mycket generalkonsul för Åland i Sverige, men stationerad i Mariehamn då, som du är generalkonsul för Sverige på Åland.
- Haha, ja, jag förstår hur du menar. Men jag ser ingen konflikt i det. Det har ett mervärde för Sverige att Åland öppnar sig. Det är bara en plusgrej. Men det är förstås roligt om det kan uppfattas som att man arbetar för åländska intressen i Sverige.
Vad har du för råd till din efterträdare?
- Hon var här i förra veckan. Vårt råd är att försöka se så mycket som möjligt av Åland, att seriöst överväga alla inbjudningar. I början gick jag och lyssnade på alla partimöten för att få en bild av vilka diskussioner som fördes. Jag går fortfarande ofta och sätter mig på åhörarläktaren i lagtinget; inte för att skicka hem rapporter om vad som sägs, utan för att höra hur politikerna resonerar. Och vet du, jag har arbetat i sex länder och gjort samma sak. Men jag har aldrig varit med om att politikerna kommer upp på åhörarläktaren och hälsar på mig. Det gör de här. Allihop.
Det finns ju en majoritet på Åland som förespråkar självständighet. Hur skulle Sverige reagera om det någonsin blev verklighet?
- Mitt officiella svar är att jag inte ska lägga mig i interna finländska frågor. Du får samma svar av Carl Bildt och Fredrik Reinfeldt. Men jag tycker att den självstyrelse som Åland har, och den utökning av självstyrelsen som man kommit fram till genom ändringar och avtal når långt. Det finns en logik i att Mariehamn och Helsingfors är överens. Sett i ett bredare perspektiv tror jag att det ligger väldigt långt bort, och de opinionsundersökningar jag har sett visar på en oerhört bred majoritet för att systemet är som bäst just nu, kanske kompletterat med en ramlag och med egen beskattningsrätt. Men det är inget som blir gjort under en kafferast det heller.
Kommer ni att hålla ett vakande öga över Åland i fortsättningen?
-Absolut. Vi måste få tag på tidningarna bara. Vi ska se om man kan lösa det. När vi var stationerade i Finland fick vi många privata vänner. Det är samma sak här, att många som vi har jobbat när också blivit våra vänner. Det känns fint, väldigt fint.

Fredrik Granlund