– Jag uppfattar det som att hon är rädd, säger den svenska forskaren och debattören.

Anna-Karin Wyndhamn blev ett namn på många ålänningars läppar förra veckan då Nina Fellman (S) meddelade att hon överväger att lämna den kommitté som har i uppdrag att komma med förslag på hur ett jämställt parlament ska ökas och främjas. Skälet var att kommittén hade kallat Anna-Karin Wyndhamn till ett hörande, efter ett krav från Stellan Egeland (Ob).

Anna-Karin Wyndhamn är skribent och doktor i pedagogiskt arbete. Hon var tidigare anställd på svenska Nationella sekretariatet för genusforskning, och gav år 2020 ut boken ”Genusdoktrinen” tillsammans med skribenten Ivar Arpi. En bok som hyllades i vissa kretsar, men också möttes av kraftig kritik.

Författarna står för högerpopulistiska teorier som inte hör hemma i kommitténs arbete, hävdar Nina Fellman.

Vad tänker Anna-Karin Wyndhamn svara på den parlamentariska kommitténs inbjudan? Vad har hon för åsikter kring jämställdhet, och varför anses hon vara kontroversiell? Ålandstidningen ringde upp henne.

Villkoret: ha Arpi med

Anna-Karin Wyndhamn börjar med att bemöta Nina Fellmans påståenden, som hon reagerar starkt på.

– De nedsättande epitet hon använder om mig och Ivar Arpi är mycket skarpa och saknar belägg. Nina Fellman anför inte några exempel på varför vi skulle vara radikala och hatiska. Jag ser det som ett ohederligt sätt att försöka karaktärsmörda mig och min medförfattare. Jag finner det märkligt att Nina Fellman inte är intresserad av att ta in röster som inte helt stryker medhårs med den uppfattning hon redan har. Jag uppfattar det som att hon är rädd för att få sina teser ifrågasatta eller omkullkastade, säger hon.

Är du öppen för att delta i hörandet?

– Absolut, det vore omoget och barnsligt av mig att säga att jag inte skulle komma och berätta om ”Genusdoktrinen” och den svenska jämställdhetspolitiken på grund av att det finns en ledamot som inte kan förhålla sig till verkligheten. Jag utgår från att inbjudan gäller även Ivar.

Kommittén har föreslagit att hörandet ska ske i november, men innan man kan gå vidare med att spika datum vill Anna-Karin Wyndhamn få vissa klargöranden. I ett svar till kommittén skriver hon:

”Jag har förstått att förfrågan har väckt känslor och reaktioner av en sådan kaliber att det försätter mig i stor förvåning. Jag frågar mig: får ledamöter i lagtinget påstå vad som helst om författare, forskare och journalister? Hur ser ni på den ogrundade smutskastningskampanj som Nina Fellman bedrivit i radio och tidning av mig och av min medförfattare journalisten Ivar Arpi?”.

”Risk att det slår över”

Kommittén är intresserad av att höra Anna-Karin Wyndhamns synpunkter om vilka metoder hon föreslår för att uppnå ett jämställt parlament. I det senaste valet 2019 var fördelningen mellan könen 30 procent kvinnor och 70 procent män.

– När man stirrar sig blind på att det ska vara 50/50 finns risken att det slår över, att man tänker ”bara för att jag är av kvinnligt kön är jag bärare av vissa specifika erfarenheter, värderingar och sätt att se på människor och samhället”. Jag vänder mig emot att det finns en sådan koppling. Det går nog att argumentera för att man i ett parlament ska komma någorlunda nära en jämn fördelning. Men man ska inte därmed tro att man per automatik får en mer jämställd politik. I stället borde man granska politikens innehåll och riktning och hur de förslag man lägger slår mot kvinnor och män, om det i sin tur bidrar till större ojämställdhet eller jämställdhet, säger hon.

Att uppnå ett jämnt utfall är alltså inte önskvärt i sig?

– Nej, det innebär att kön är antingen kvalificerande eller diskvalificerande. Du får din plats för att det behövdes en kvinna till, inte för att du kom med en politisk begåvning som skulle gynna partiet och politiken. För mig handlar det primärt om att skapa lika villkor för kvinnor och män. Det måste vara den centrala drivkraften.

Även om förutsättningarna formellt är likvärdiga kan strukturer spela roll, hur ska man arbeta för att komma åt dem?

– Jag är försiktig med att använda ordet struktur. Man kommer lätt in på osynliga strukturer, och det är svårt att leda i bevis exakt vad de består i. Det är en sak om man kan använda sig av statistik och få ner på pränt vad som felar och hur man kan komma till rätta med det. Snarare än, som jag uppfattar Nina Fellman, komma med en förklaringsmodell som passar alla typer av jämställdhet på alla ställen på Åland. Det är att förenkla en mycket komplicerad frågeställning.

Om man tittar historiskt har män har ansetts vara överordnade kvinnor och tillskansat sig makt på bekostnad av kvinnor, det är oomtvistligt. Varför skulle det inte finnas spår kvar av det?

– Efter att kvinnor fick rösträtt på 1920-talet har arenor successivt öppnats för män och kvinnor på lika villkor. Det sker också en balansering i fråga om makt och handlingsutrymme i livet. Jag tror att man analytiskt kommer till korta om man tänker att det har funnits någon slags utstuderad plan hos varje man som har gått på denna jord att han har tänkt att ”allt jag gör, gör jag för att kvinnor inte ska komma till makten”. Då utgår man från att det finns en fiendskap och maktkamp mellan könen som ser likadan ut över olika tider och samhällen. Det tror inte jag man kan leda i bevis. Könsmönster ser olika ut i olika samhällen, kulturer och tider. I skarpa historiska skeenden, exempelvis krigstider, ser vi att könsroller ofta vänder eller suddas ut.

Varför är det ännu i dag ofta färre kvinnor än män högre upp i maktstrukturer?

– Det beror på vilka maktstrukturer man tittar på. I det svenska samhället finns en dominans av kvinnor i toppen i flera yrkeskategorier, exempelvis inom den kommunala sfären. Vi tenderar ibland att tala mycket om de miljöer med manlig dominans i toppen, men vi pratar inte alls lika mycket om att det skulle kunna vara ett problem när det är totalt kvinnodominerat.

Statistiken visar att kvinnor ofta drar det kortaste strået när det gäller lön, sjukskrivning och obetalt arbete i hemmet, vad tänker du kring det?

– Löneskillnader finns i vissa sammanhang, men man måste också räkna in heltidsfaktorn för att avgöra om man kan tala om sakliga eller osakliga löneskillnader. Det är ett större ohälsotal bland gruppen kvinnor när det gäller psykiskt mående, en faktor som påverkar är att allt fler yrkeskategorier går mot gränslöst arbete där jobbet alltid är tillgängligt. Stressen ökar på och det upplevs som tärande. Arbetsdelningen i hemmet spelar givetvis in.

En del av kritiken mot ”Genusdoktrinen” handlade om att den var politiskt vinklad. Var står du själv politiskt?

– Jag har inte något partiengagemang. 2015 var jag medlem i svenska Liberalerna i ett år. Boken handlar om hur skadligt det är när politiken går in och styr akademin och vilka perspektiv som ska vara de korrekta för forskare att använda. Om något är det en granskning som försöker argumentera för att forskningen ska vara fri från politisk klåfingrighet, säger Anna-Karin Wyndhamn.