Producenten ska se till att konsumentförpackningarna samlas in, transporteras bort, återvinns eller återanvänds på ett miljövänligt sätt och rapportera/föra statistik. Det bekostas genom materialförsäljning och hanteringsavgiften som är inberäknad i försäljningspriset. Av informationen som allmänheten har erhållit genom åren så fås den uppfattningen som att producentansvar enbart handlar om avgifter vilket är vilseledande eftersom det är mycket mer omfattande.

För den enskilda människan är det så att hanteringen för varan / förpackningen efter användning betalas vid inköpstillfället, alltså via en hanteringsavgift. Ja och då ”ropar” de flesta högt att vad är det för skillnad för jag hamnar ju ändå att betala oavsett om det är genom Misefaktura eller vid inköp. Så är det men det är en högst väsentlig skillnad som är helt avgörande: Du betalar enbart för det du konsumerar när producentansvaret fungerar. Dricker du ingen alkohol så tvingas du ej heller att betala alkoholskatt som ett exempel.

Äganderätten till insamlat förpackningsmaterial är icke löst på EU-nivå vilket förvånar eftersom det är en väldigt viktig del i helheten. I pantsystemet för dryckesemballage är det nämligen så att äganderätten till förpackningen / emballaget aldrig lämnar pantorganisationen utan konsumenten erhåller enbart panträtten vid köp, alltså inte äganderätten till förpackningen. Det finns flera i kedjan som innehar ansvar som producenter / importörer, kommuner och konsumenter men vem är ägare till materialet och när och var övergår äganderätten är icke klart och tydligt stipulerat i varken EU-direktiv eller lag. Här finns möjligheter.

Producentansvar gäller enbart den förpackning som följer med konsumenten hem, allt förpackningsmaterial som är förbundet med transport och lagring räknas inte. En stor del av förpackningarna är i dag en del av framhävandet av produktens ”brand” genom bland annat färg och form.

EU-direktivet för förpackningsmaterial (plast, trä, järnmetall, aluminium, glas, papper och kartong) utgår ifrån att de enbart slår fast minimigränser för materialåtervinning av de olika förpackningsmaterialen. Inget enskilt material har 100 procent krav på materialåtervinning och av återstoden ska utvinnas energi, alltså förbrännas det som är möjligt! Det ger Åland två alternativ:

1) Mängden insamlat förpackningsmaterial per mängd är totalt ointressant på nationell och europeisk nivå (mängden invånare) men datan man kan få ur hanteringen kan vara både intressant samt generera intäkter ifall man får med rätta aktörer.

2) Att återvinna glas och metallförpackningar och utvinna energi ur resten är den enklaste och troligtvis den billigaste vägen att gå med ett kortsiktigt tänk.

Ifall nya Proans väljer att inte återvinna kommer det att ropas i leden att vi har länge sorterat ut mjölktetror med mera på Åland. Javisst men nyttan, är det mera för att dämpa sin egen miljöångest eller har det gjort någon skillnad egentligen? Det är dock genom att kritisk granska sin egen konsumtion och göra eventuella förändringar som man på riktigt kan göra skillnad.

Det är det nya ”Proans” som tar vid efter nyår och det är de som bestämmer hur förändringen ska genomföras, göra upp avtal och hur det ska drivas framöver. De måste givetvis följa EU-direktiv och lagstiftning men det är LR:s uppgift att se till och övervaka att det blir rätt. Näringslivet har ofta sagt att varför blandar sig det offentliga i det som det privata lika bra kan hantera, så nu har ni all världens chans att bevisa att ni faktiskt kan och framförallt vill.

Mise och kommunerna, vad ska de göra och vad ansvarar de för? Den viktigaste uppgiften blir att se till att de inte påtar sig varken åtaganden eller kostnader som de enligt den åländska avfallslagen inte ska befatta sig med, alltså bevaka de åländska hushållens rättigheter. Gemensamma saker är brännbart hushållsavfall som merparten består av förpackningsmaterial av olika slag. Hur löser man den ekvationen? Enligt min uppfattning så innehåller det ”brännbara avfallet” mestparten förpackningsmaterial och därför är det också logiskt att det är den nya Proans-organisationen som sköter om den insamlingen. Den mängd övrigt material som inte faller under deras ansvar faktureras dem som innehar ansvaret.

Taxfree, privatimport och näthandel, vad händer med deras konsumentförpackningar? Exempelvis så är inte näthandelns förpackningar lösta på EU-nivå utan de antas hamna obemärkta i den stora ”högen”. Det är ohållbart i längden så en lösning bör tas fram och Åland är perfekt för att ta fram en sådan lösning. Det mesta som konsumeras på Åland registreras som en följd av skatteundantaget och det finns ett eget postverk. Vilket annat land i EU har allt detta inom promenadavstånd inklusive övervakande myndighet?

Det finns inga politiska poäng att hämta när alla varit inblandade under åren 1995-2023 på sätt eller annat. Ett spöke kan dock vara den personliga prestigen så hoppas att man inte sätter den högre än den åländska befolkningen och dess väl när det hela ska byggas upp på nytt. Personligen är jag tillgänglig ifall man inte igen ordnar till en egen åländsk lösning som enbart tar en aktörs intressen i beaktande. Går man in för lösningar där system och data är i blickfånget så är jag väldigt intresserad av att vara med på ett hörn.

Krister A Martell