Vad betyder Pride för dig? Är det en vecka då du får känna extra starkt att du duger, då du får tydligt se andra människor, och även många organisationer, visa sitt stöd just för dig och andra som hör till olika minoriteter. Som har behövt ställa frågan ”vågar du vara den du är?”, som gång på gång har behövt bestämma om du i detta sällskap vågar berätta vem du är eller hur du lever? Är det en vecka då du påminns om vikten att visa ditt stöd till dem har kämpat eller kämpar med fördomar, processer och orättvisor? Eller blir du irriterad och förbannad på regnbågsflaggorna, vill riva dem, stjäla dem och försöka få allt de symboliserar för försvinna från det offentliga eller till och med från hela samhället?

Allt det där fanns här på Åland förra veckan. Trots att jag var sjuk halva veckan hann jag bli inspirerad och rörd av programmet, av stämningen och av alla flaggor som vajade i vinden och sade att vi får finnas till. Men jag blev även besviken och ledsen över de delar av vårt samhälle som jobbar mot både mångfalden av människornas sätt att vara och leva, och mot ökad kunskap och möjlighet till förbättrade livsvillkor för dem som hör till minoriteter.

Det här var första gången jag var med och ordna en pridevecka. Ett intressant och intensivt arbete som kräver en hel del engagemang, tid och även kunnande. Omöjligt för en person, men möjligt om man är många som ställer upp. I en djungel av bidragsansökningar, möten, planer och praktiska arrangemang väcktes ibland frågan om till vem och varför ordnar vi det här.

Jag tänker att pride är för alla. Det är ett tillfälle att träffa andra som vill skapa ett solidariskt och accepterande samhälle. Det är ett tillfälle att pröva sina tankar och fördomar, utbilda sig och få ta del av livsberättelser och erfarenheter av andra. Och för HBTQIA+-personer är det en vecka då man är som alla andra veckor men då man firas ordentligt och då man påminner hela världen om att vi ända sen födseln är olika, unika och har rätt att finnas till och leva och må bra.

Men Prideveckan är också en skrämmande vecka, då även de röster höjs som säger att det är fel med allt det som pride står för. Det är en vecka då mitt i firandet och intressanta samtal och möten man får höra fula ord, hot och ifrågasättande kommentarer. När jag gick i pridetåget med flaggan i handen, var jag både i feststämning, glad och tacksam, men även lite orolig. Tänk om just min flagga provocerar någon till våld eller hat. Det hände ingenting, alla ansikten jag såg var glada otroligt många människor visade sitt stöd längs vägen, men ändå, någonstans där under allt ligger den lilla rädslan som finns alltid med när man möter nya människor och behöver förbereda sig till alla möjliga reaktioner.

Att vara med och ordna årets Pride var lärorikt. Men framför allt stärkte det min känsla av att det här är inte endast för en liten minoritet, utan det här engagerar många. Varje människa och organisation som kom med programidéer eller färdiga program, som meddelade att de vill vara med paraden, som ville sponsra hopp. Lika tydligt är det att Pride behövs även i framtiden. Vi behöver med hjälp av bland annat utbildning, samtal, konst, manifestationer och parader fortsätta jobba för rättigheter, inkludering och välbefinnande för människor som tillhör sexuella minoriteter och könsminoriteter. Vi behövs alla i arbetet för att skapa ett samhälle där ingen, ung eller gammal, behöver känna sig mindre värd eller konstig på grund av sin sexuella läggning eller könsidentitet.