När jag var tonåring och bodde i Stockholm tyckte jag om att spela diverse dataspel som gick ut på att överleva i extrema situationer. Jag och mina kompisar diskuterade ofta vad vi skulle göra i det verkliga livet om spelen skulle bli verklighet. Som tonåring var det kittlande att spekulera kring hur man skulle hantera extrema naturkatastrofer eller krig och såklart hade vi alla väldigt höga tankar om vår egen förmåga att klara oss.

Vi snabbspolar fram till nyårsafton 2018. Jag är en trebarnsmamma som tillsammans med några vänner avnjutit en mycket trevlig trerättersmiddag i ett uppvärmt och upplyst hem. Natten till onsdagen den 2 januari väcker min make mig och säger att det är strömavbrott, vi måste elda i den stora kakelugnen och dra för alla gardiner i det stora otäta huset. Först följande morgon förstod jag hur illa det var. Vi hade ingen möjlighet att laga mat, som tur var hade vi bensin i bilen så vi kunde köra in till vänner i Mariehamn som lyckligtvis inte hade drabbats lika hårt. Vi hade lyckligtvis en stor fungerande kakelugnen i huset och som tur var kunde man stänga alla dörrar till det enda rummet med en värmekälla, så hela familjen kunde bo där.

Vi hade många yllekläder och det behövdes eftersom resten av huset var som ett kylskåp. Vi hade fortfarande kallvatten i kranen och toaletten och det var inte extremt kallt ute. Efter 78 timmar fick vi tillbaka strömmen, som tur var behövde vi inte vänta så länge som många andra eftersom vi bodde mitt i kommunens centralort. Det var ju aldrig en fråga om vi skulle få tillbaka strömmen, bara när.

Upplevelsen med Alfrida slog alla mina tonårsfantasier om att vara cool och testa sig själv genom att överleva extrema situationer i spillror. Tvärtom var det skakande att som trebarnsmamma inse att vi bara hade haft tur att det inte gått sämre, inse hur oförberedda och sköra vi var utan alla moderna bekvämligheter.

Jag bestämde mig för att jag aldrig ville känna mig lika hjälplös igen. Det var första upplevelsen som ledde till den syn jag har i dag: jag, trots att jag vare sig är politiker, tjänsteman, soldat eller militärstrateg, är ytterst ansvarig för min egen och mina barns beredskap. Med beredskap menar jag: hur väl förberedda vi är att i en samhällsstörande kris tillgodose vår familjs grundläggande behov av värme, vatten, energi (mat), sanitet och avfallshantering (toalett) under obestämt lång tid.

Alla vi föräldrar vet hur stressigt det är att börja laga maten när alla barn redan är hungriga, trötta och skrikiga. Genom att planera middagen i förväg eller ännu hellre ha storkoket redo i kylen, har man med förberedelse och god planering avvärjt krisen. På samma sätt kan du redan nu börja fundera på just din familjs och ditt hems nuvarande beredskapsnivå.

Vardagen flyter på som vanligt för oss här och det är det perfekta tillfället att börja tänka till, läsa på och organisera sin beredskap kring just ditt eget hem. Det är bättre att komma på vad man behöver när allt är som vanligt än när det redan är jobbigt läge. Det är dags att vi börjar diskutera beredskap sakligt och konkret utan skrämsel och tabu, det är ett viktigt steg för att vi ska hantera utmaningar konstruktivt och organiserat. Ett Åland där majoriteten familjer har en god grundläggande beredskap är mycket starkare och mer resilienta än ett Åland där några få är extremt förberedda och andra inte ett dugg.

Beredskap och olika ämnen som faller in under den kategorin erbjuder lärorika och roliga aktiviteter för barn, ungdomar och vuxna och kan vara något som enar oss, skapar god sammanhållning, etablerar nya kontakter, ger praktiska färdigheter och teoretiska kunskaper som är värdefulla att ha även om du aldrig behöver använda dem i en skarp situation. Efter Alfrida insåg jag hur lyckligt lottad jag var till skillnad från andra i världen, att inga tidigare kristonårsfantasier blivit verklighet. Jag hoppas det förblir så men det är tyvärr inte upp till mig.

Jag kan ta kontroll över vad jag själv gör för att förbättra min och min familjs beredskap och det är ganska skönt att sluta tänka på allt man inte kan påverka och fokusera på vad man faktiskt kan göra. Där slutar hjälplösheten och motståndskraften börjar. Ålands beredskap bygger på att du tar ditt ansvar för dig, din familj och ditt hem först. Det kommer i sin tur stärka dina grannar, din by, din kommun och ända ut hela Åland. Vi bygger resiliensen nerifrån och upp. Vi har utmärkta förutsättningar att klara utmaningar här. Åland är starka tillsammans.

Victoria Johansson